Han är blank på ytan, men inuti är han alldeles grusig, tänkte hon

Ofta när vi tar våra promenader, förbi fiskaretorget och bortåt trappan där schackföreningen håller till, går vi förbi dessa fönster. Där tavlan finns med kvinnan som drejar. Och någon dag ska jag köpa den tavlan. Jag försöker läsa henne, ta efter. Stark, med ett band knutet runt håret. Med kreativa händer och uppkavlade ärmar. Det kommer finnas dagar då jag inte åstakommer någonting, men då kommer hon att finnas där. Det är som Julia Andersson, texilkonstnärinnan som jag läser om just nu. Som ifrågasätter varenda detalj av hennes vardag. Som vrider och vänder på kvinnligt och manligt. Hon har 65 cm långt hår och är lika klok som dagen är ljus. Sådant som kan röra om saker i mitt bröst när allt omkring står still.