Ett urval av 2009

januari: ett litet samboskap
februari: herman hesse och litteraturvetenskapsmanin
mars: en bra känsla
april: bosättning på tufvanängen
maj: tre röda bästisar på en 90-talsfest
juni: midsommarbugg med främlingar
juli: att bo hos mormor
augusti: ulf lundell och de varma nätterna
september: septemberbarnet
oktober: höstgrytorna, regnet och ensamheten
november: vänner, vin och simtag
december: julavslutning

To Prag with love

Jag har varit på en liten vinteresa i år, Prag. Och en av mina egenskaper är bland annat att vara ängslig inför allt som har med förändring att göra. Men två heldagar i Prag var alldeles perfekt för min oroliga själ. Vi vandrade längs kvarterstråken, köpte små babushkor och drack kaffe i dess olika former. Med tre vänner som man känner utan och innan men ändå inte. Med tre vänner som kommer bo i mig hela livet, även då vi i stort sätt aldrig ses eller hörs av. Och vi sa att detta skulle bli tradition och jag hoppas vi håller vårt löfte. Nästa gång tar vi Moskva.

Ett konstaterande

Han såg på henne. Uttryckslöst. Hennes ledsna ögon och den tillsnörpta munnen. Han petade sig på ollonet. Men kände ingenting. Han började tänka på hennes bröst, fast större och mindre bleka, men ingenting. Inte ett uns av lust. Kanske var det hon som saknade karaktär? Tänkte han. Han mindes hennes rörelsemönster i sängen och rös. Hennes orytmiskt pumpande ringmuskler och hennes stela höfter och suckande försök till att efterlikna ett slags stönande. Hon gav honom, omedvetet, ett avsky mot hela mänskligheten. Hon hade tagit ifrån honom hans sexualitet. Och för att bara nämna all den porr som innan väckt så mycket iver i honom som han numera såg på med förstelnad blick. Men de åt sina gemensamma måltider, sov, delade sparsamt sina tankar om dagens små ting. Och varje dag petade han sig på sitt avdomnande och döda ollon med pekfingret.

Dålig på vardag

Och när jag tänker tillbaka på helgen ser jag fingrarna genom ditt oduschade hår, ljusstaken som vi somnade ifrån utan att släcka och rödvinsberusningen i dina ögon. Och därför ler jag, när jag hittar bruna hårstrån på min kudde, därför saknar jag att avbryta dig, mitt i en meningslös mening.

Hjärter Dams sista sång

Jag drömde om Winnerbäck inatt. Han hade krymt, fysiskt och psykiskt, och jag stod bredvid scenen och smålog bittert åt hans nyare pretantiösa texter (läs Ingen soldat). Kanske på grund av att jag missades hans spelning igår. Vilket var första gången sedan jag för första gången såg honom 2003. För vi har haft många fina stunder jag och Lars, men ibland tror jag att vi närmar oss slutet, och då blir jag så pass sentimental att jag antingen måste göra något drastiskt eller åtminstone dricka mig jävligt full. För om Lasse försvinner, försvinner halva jag, sorgligt nog.

Det jag numera (läs denna veckan) glädjs åt är min fina skrivmaskin som jag äntligen hittat en plats för. Och att det snart är fredag. För då är jag frisk. Och då dansar jag.

Fjärilen i min hjärna

Sitter på jobbet med hjärtat i handen, tekulan i glaset, fingerkladdet och ivret efter att skriva. Men ur mig kommer ingenting. Jag har kommit in i den hopplösa skrivkrampen. Men jag tänker leta upp Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna för jag har hört att det finns sidor värt att vika och spara på i den. Och jag hoppas att den kommer hjälpa mig och ge mig den där fördömda inspirationen. Så minns jag vad Annie sa till mig under projektarbetet då ingenting ville sig. Att jag skulle sätta upp ämnen att skriva om. Det fick bli mormor, bilar och konserter. Och texten om mormor blev den bästa jag nog skrivit i mitt hittills upplevelsefattiga liv. Jag kanske borde resa, kanske finns det något att skriva om då. Förhoppningsvis räcker det med Prag. Jag inbillar mig det.

Och jag tänker försöka engagera mig i den framtida uppsatsen, för i vår kommer det finnas människor jag vill träffa, öl jag vill dricka och ängar jag vill sitta på.

From the hips we don't give a shit

Jag funderade på att skriva citatet i ett sms och skicka men vågade inte och tryckte mobilen varm mellan handflator för det var kallt ute, det var det säkert. Han hade behövt se hur jag tänker. Han hade behövt höra den där textraden som egentligen inte är menad/ägnad för oss utan för ett helt annat problematiskt par med såriga hjärtan och missförståndslivsöden.

---

I'm at my best when I'm at my worst
,
We're at our worst when it's from our lips
,
And I wish that we had never talked
Our hips said it all

---

Och jag kommer sätta det i ord, det har jag lovat mig själv, men inte nu, för han är ingen man har, men han finns omkring och jag låter han finnas tills vi går in i en ny fas eller en ny årstid då det finns ursäkter som idag faktiskt inte existerar. Jag kan inte komma på en endaste undanflykt.