Rödhårig förljugenhet

Hon sitter i en säng och längtar
Hon tänker att det inte finns en gata som hon inte har gått på i den här stan
Hon tänker på asfaltsfötter och alla de trötta ögon som mött hennes
På dagar nätter och årtal
Av minnen
Kvitton
Och mjuka knän som rör vid varandra


Den där cykelvägen
Blåklockorna i diket och det där huset med den där kvinnan som alltid pratar
Men hon lyssnar aldrig
Hon lyssnar alltid
Efter
Något värt att leva för


Hon gör upp listor
Av ord värda att minnas
Av toner värda att sjunga
Av all den nonsens som gömmer sig under bångstyriga lockar
Under rödhårig förljugenhet
Och den där nyförälskelsen som hon aldrig vågar visa



(Hemskt dålig dikt, förlåt, men jag ville skriva något)