Jag hade en bästa vän en gång som jag inte kunde vara utan. Som jag ville spendera varenda dag med. Allt annat kändes oviktigt. Jag minns våra ord och hur våra dofter blandades när vi sov i samma säng, alla de där nätterna. Hur hon blev fullkomligt förlorad i Kent och jag i LW. Hennes favoritlåt var Visslaren men vi lyssnade mest på Blåjeans för den betydde väl antagligen något för oss båda, något vi aldrig sa och hon hade vinröda converse (jag svarta). Om nätterna gick vi långa promenader, spelade in filmer, våra röster på kassettband där vi pratade om det mest meningslösa ändock mest meningsfulla jag någonsin pratat om. Allt annat kändes oviktigt.
Om vintern låg vi på min säng och ältade sommarminnen. Och om sommaren cyklade vi till havet och drack burköl på bryggan, tappade bort mobiler men aldrig varandra i de där stjärnklara nätterna. På hemvägen tog vi omvägen för att se om hans bil var hemma och hon ville se om hans fönster lyste. Så la vi oss på den varma asfalten och lyssnade i marken efter bilarna och sommarvärmens tystnad.
Vi höll nästan aldrig handen ändå minns jag hennes sträva handflata och runda naglar. Jag minns hennes tårar när han lämnade henne. Jag minns hennes första hångel. Hennes första fylla. Och det gör mig sorgsen att minnas. Ändå kan jag inte låta bli. Jag måste. För det är augusti och jag går gatorna vi gick, ser bänkarna när vi satt och pojkarna vi älskade. Och jag vet att jag aldrig kommer att få en vän som henne. Den där naiva vänskapen, där allt annat känns oviktigt. Och jag kommer fortsätta skriva om henne, så hon inte försvinner ifrån mig.
3 kommentarer:
såna vänner har vi nog alla haft. eller det hoppas jag att alla har haft iaf. och man längtar tillbaka till de dagarna så mycket så man nästan spricker. men kanske är det som den första kärleken, eller något liknande iaf. det går inte att uppleva samma sak igen. eller så har man tur. så det händer igen.
vänskap var så mycket rakare när man var yngre. naivt är nog ordet.
fortsätt skriv, så du aldrig glömmer
jag har haft den, den vänskapen du beskriver. jag önskar jag får igen den, men då kanske med en person.
en person som kan uppfylla de osynliga kraven, för det är så fint. att känna just den där, som du skrev, naiva vänskapen.
i alla fall, oerhört fint skrivet.
och att du ska skriva så du aldrig glömmer är, tror jag, ett väldigt fint sätt att hålla vetskapen i liv med.
Skicka en kommentar