Ligger i sängen och känner mig solkig. Full av besvär. Knävecken trubbiga. Och rådjurskrokarna har ännu inte borrats upp. Jag sjunger för katterna. Känner mig full av inspiration. Trots trötthet och nederlag. Det måste vara båtarna utanför. Eller I som kommer och går, som jag broderar till och som jag får klaga för. Det måste vara för mannen som borde ligga bredvid mig nu, med eller utan brynja, med brunklar blick och handen om min höft. Igår var det ett halvår sedan förlovningen, det glömde vi bort, men älskade varandra trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar