Declaration of Dependence

Det var nog ungefär här jag började lyssna på Kings of Convenience. Jag hade lånat hem den analoga kameran från skolan och skakade av iver att få använda den. Jag fotade löv. Vattenpölar. Havet. Katter. Registreringsnummer. Mormors händer. Koppar med kaffe och te i. Vinylskivor som spelades. Och om nätterna skrev jag ungefär så här i mitt anteckningsblock bredvid sängen:

"Tillbaka på balkongen igen

Försöker fångas av en vind

Försöker tända en cigarett

Och leker med tanken

Att du står bredvid"

Som egentligen handlar om ingen speciell. Om en tanke på en man (pojke) som skulle förstå mig. Och vilja läsa mina texter. För jag var övertygad om att vi isåfall skulle mötas på en balkong. Och att någon av oss skulle röka, trots att jag nästan aldrig röker men just i det ögonblicket skulle jag det. Och han skulle självklart kyssa mig. En försiktig Améliekyss, på ögonlock, kind och mungipa. Och då var jag just så där tonårsnaiv som jag aldrig kan beskriva, men känna. Att stå med kameralinsen upptryckt mot spegeln med upprepande toner som strömmar upp ifrån trappan. Och så inser man, att det precis var man fortfarande är.

Kings Of Convenience – Me In You ♥

Mon frère nocturne

Jag har sagt det och jag säger det igen; han är alltid som snyggast när han lämnar mig. Med skäggstubb, obrydd blick och egentligen, nu när jag tänker efter, lite arrogant stil. Och kvar blir bara en enorm tomhet. En konstig tomhet. Så jag la mig på sängen för att läsa i mitt senaste serietillskott, Frances, som jag blev fullkomligt förälskad i. Och till min fasa finns nu inte del II att köpa någonstans. Ack, ack, ack. Och imorgon får det gärna vara solsken på min promenad. Och regn på min kväll. Och stjärnklart på min natt.




bild: hannah and london metz

Ekollon, cykelspår och mysk

Jag levde för "mina vänner" böckerna. Men han vägrade skriva i min. Jag frågade varenda dag men fick alltid samma nekande. Det var i trean. Och det var egentligen inte förrän i fyran jag blev riktigt kär i honom. Jag och V cyklade ut till hans hus och la oss i den fuktiga mossan för att få se en liten del av honom. Vi ristade in våra initialer i trädstammen och plockade kastanjer som vi la i fickan. Jag samlade på papperslappar som han skrynklade ihop och slängde och en gång tog jag en teckning han hade gjort som jag ramade in på mitt rum. Och dagböckerna fylldes utan hans namn. Och mitt namn. Med hans efternamn förstås. Och sapino. S som i saknad, A som i älskad, P som i passion, I som i intresserad, N som i hatad och O som i ointresserad. En dag viskade han något i mitt öra. Jag minns inte var det var, men jag minns att hela jag blev upprymd. Som att jag faktiskt hade en relation till honom nu. Som att jag kanske kunde hälsa på honom eller sätta mig bredvid honom i skolmatsalen. Han var en av dem som lämnade in multiplikationstabellen på tid först, och jag övade upp mig för att bli lika bra. För att han skulle lägga märke till mig. Och när han sa att hästar var sämst, skrev jag det i mitt block och klistade på insidan av mitt bänklock som jag försiktigt lyfte upp varje gång han gick förbi. Till slut skrev han i min bok, jag la den i hans väska en tag och nästa dag låg den i min bänk, ifylld.

Miss Lonelyhearts

Bra män som jag har sett i ögonen

Jag vågade inte ta det där telefonsamtalet för jag anade att jag inte skulle hitta de rätta formuleringarna. För jag brukar bli sådan, i situationer med män, som är alldelles för underbara för mig. Orden stakar sig, och blicken viker sig. Men i fredags stod han där och såg helt mänsklig ut. Han såg lite ut som vem som helst, men ändock var det han. Tjocka läppar. Svarta bågar och ögon som egentligen inte fäster sig i något utan bara vandrar runt. Och jag skakade inte ens, det var bara så enkelt. Och han sa att han också bott i Växjö. Och rekommenderade mig ett avsnitt i hans nya bok Sen gick jag och han stod kvar Fast han har börjat sälja sig själv nu, med t-shirts, klistermärken och självklart böcker. Men nu har jag hans bok. Den ligger på nattduksborden med öronmärkta sidor och blyertshjärtan i marginalerna. Jag ska försöka läsa till mig hans intelligens. Hans säregna uttryck. Det ska jag ta mig tid till. (Jag såg Ronnie Sanddahl med. Men han tog ner mina smått idoliserande tankar. Jag såg på avstånd att han inte var ödmjuk eller någonting att fortsättningsvis lägga energi på.) Och björklöven prasslar lite utanför fönstret. Nu kan tåget rulla in och du stiga av. Sängen är fortfarande varm. 

En parantes

På grund av tristess och huvdvärk skaffade jag mig en twitter. Jag vet inte hur den kommer att utvecklas. Eller vad dens syfte är. Men man behöver inte stirra sig blind på syften här i livet; twitter.com/blygvink.

Ojämna kanter

Så jag gick dit, fast jag förbannat mig själv i veckor över det. Över hur fjortonårshjärtan aldrig slocknar. Hur blonda lockar, kantigt ansikte, breda axlar och stor haka fortfarande skulle göra mig vanvettigt förälskad. Men han var inte där. Så jag betalade 80 kronor för att i två timmar sitta och känna mig fullkomligt idiotisk. Och inse att jag är en sådan som aldrig kommer släppa taget om det gamla. Jag kommer klamra mig fast vid det så länge jag kan och så länge jag orkar.