Det var nog ungefär här jag började lyssna på Kings of Convenience. Jag hade lånat hem den analoga kameran från skolan och skakade av iver att få använda den. Jag fotade löv. Vattenpölar. Havet. Katter. Registreringsnummer. Mormors händer. Koppar med kaffe och te i. Vinylskivor som spelades. Och om nätterna skrev jag ungefär så här i mitt anteckningsblock bredvid sängen:
"Tillbaka på balkongen igen
Försöker fångas av en vind
Försöker tända en cigarett
Och leker med tanken
Att du står bredvid"
Som egentligen handlar om ingen speciell. Om en tanke på en man (pojke) som skulle förstå mig. Och vilja läsa mina texter. För jag var övertygad om att vi isåfall skulle mötas på en balkong. Och att någon av oss skulle röka, trots att jag nästan aldrig röker men just i det ögonblicket skulle jag det. Och han skulle självklart kyssa mig. En försiktig Améliekyss, på ögonlock, kind och mungipa. Och då var jag just så där tonårsnaiv som jag aldrig kan beskriva, men känna. Att stå med kameralinsen upptryckt mot spegeln med upprepande toner som strömmar upp ifrån trappan. Och så inser man, att det precis var man fortfarande är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar