Hon undrade hur länge hon skulle komma att tänka på honom varje gång hon hörde tåget mot Saltsjöbaden

Känner mig rastlös. Tittar på tågresor genom Ryssland, Mongoliet och slutligen Kina. Med stopp på billiga hotell och i kalla öknar. Vi bestämmer oss. Det blir av. Det känns i hela kroppen. Tittar på andra utbildningar, så kallad digital kultur, överväger. Lyssnar på P1. Husmorsskola. Odling. Huset mittemot. Längtar, väntar. Trummar med fingrarna mot en ihålig knäskål. Pratar böcker på stadsbiblioteket. Får en kram. En liten bekräftelse. Pratar om patriarkat. Minns den tiden jag inte visste innebörden av det ordet. Ler. Går längs Västra Prinsgatan. Ser solen gå ner över varvet. Så står jag där, tills det kylnar lite. Läser i Bella och Gustav för katterna, eller kanske mest för mig själv. För att det ska ljuda i lägenheten, lite grann.

Han är blank på ytan, men inuti är han alldeles grusig, tänkte hon

Ofta när vi tar våra promenader, förbi fiskaretorget och bortåt trappan där schackföreningen håller till, går vi förbi dessa fönster. Där tavlan finns med kvinnan som drejar. Och någon dag ska jag köpa den tavlan. Jag försöker läsa henne, ta efter. Stark, med ett band knutet runt håret. Med kreativa händer och uppkavlade ärmar. Det kommer finnas dagar då jag inte åstakommer någonting, men då kommer hon att finnas där. Det är som Julia Andersson, texilkonstnärinnan som jag läser om just nu. Som ifrågasätter varenda detalj av hennes vardag. Som vrider och vänder på kvinnligt och manligt. Hon har 65 cm långt hår och är lika klok som dagen är ljus. Sådant som kan röra om saker i mitt bröst när allt omkring står still.

Bära eller brista

Jag har glädje av: min man som läser Dostojevsjkijs Idioten med bar överkropp, natten utanför och min bästa vänner: en några hus bort med en bok om 150 fåglar och deras läten, en några mil bort på en madrass i en stor stor stad. Jag har glädje av min hinkgrill, några ungar på jobbet som gillar det jag gör, drömmen om en påsk i Barcelona, Paris eller kanske Amsterdam, min mormors plötsliga glädje och mina sticklingar. Inget annat.

För vad livet nu är värt

Stanna livet här. Just i denna sekund. Och bara låt det vara. Hela livet ut.

Logiskt

Jag klarar inte längre av lyckliga personer. Tänker att de är naiva. Våttorkar golvet, klipper av de utblommade knopparna. Ska börja läsa om Julia Andersson och kärleken i hennes liv. Ska börja ta mig samman. Hänger fram seglarklänningen, den svarta, med vit krage. Den luktar damm, källarrum och gamla tider. Har aldrig vågat bära den tills nu. Tills på lördag. För hans vilda ögon. För hans liv.

Jag låtsas som om det är av kärlek

¨

Jag måste bli bättre på det här, så måste det bara bli. Dagarna äter upp mig. Försöker bokstavera upp det i min dagbok men glömmer även där. Människor, kommer och går. Jag läser bok i solsken. Kör ut på öar, över broar, förbi sund och strandkanter. Köper ett pussel som jag tänker limma samman och rama in. Tänker att jag håller på att bli precis som mor och far för cirka 40 år sedan, som bodde i en lyhörd tvåa med hemlig sherry i köksskåpet och pussel som ska läggas på köksbordet.

Måsarna sitter på taket

Malmöbesök. Och havspromenader. Fula män på tråkiga uteställen. En semla och en amerikan. En sjukdom i en säng. Och toalettbestyr. Ett försök till att läsa ut en bok som skall pratas för. En som alltid längtan till helgen. En surdeg som jäser i köksluckan, katter som vänjer sig vid P's händer. Min trygghet i honom.