Sidor

lördag 20 juni 2009

J

Tina skrev en mycket fin kommentar, som handlar om hårdrockshår man upplevt. För vi har kanske alla haft en satanis-pojke i våra liv, här är hennes:

"Jag var lite småkär i en kille på högstadiet. Då var han populär och sockersöt. Han hade skåpet jämte mitt och hälsade alltid. Fast jag var lite konstig, enligt andra. Nästa gång jag såg honom hade han långt hår och spelade i ett death metal-band. Flera år senare, när jag tog nattbussen hem efter en spritfylld dekadent natt i någon lägenhet hamnade vi bredvid varandra. Han kände igen mig och sa hej - sådär som han alltid sa hej förr. Vi började prata. Och så föll det sig så att vi hamnade på samma säte hem många gånger. Korta samtal som var sådär fylleutlämnande. Så berättade han att han var troende satanist. Att han inte tänkte leva förbi 25. Att allting handlade om ungdom. Så fick jag något halvår senare höra att han var död. Att han lagt sig framför tåget. Att allting alla bara trodde var snack var något helt annat för honom. Och jag tänkte på hans snälla ögon och mjuka sätt.
Det var min satanist-pojke."

Min satanist-pojke var snarare en man. Men långt svart hår hade han, hängades i ögonen. Han bodde i en röd liten stuga med sin dotter och flickvän. Och jag var rädd för honom och . Det han dröja tills jag var 14 år innan jag fick prata med honom. Det var en kväll och jag hade slutat åttan, konfimerat mig och satt och söp på en bänk vid havet. Vi började prata, om vad minns jag inte. Han tände en cigarett och höll mig lite i handen då och då. Han brände mig på ett finger med glöden och blåste hårt och ursäktade sig. Han kisade med ögonen trots att det var nattsvart där vi satt. Och jag sa att vi nästan var grannar, att min pappa var rädd för honom och jag frågade honom om han välte gravar (för det hade jag hört av någon). Han log och smekte mig över kinden. Han sa att han varken var troende eller satanist, det finns inget värt att tro på sa han. Och jag sa att jag ville sitta i hans kök någon kväll, under den där taklampan som alltid lyste. Och vi promenerade en stund. Satte oss på en ny bänk. Och han höll mig varsamt i handen hela tiden.

2 kommentarer:

Tina sa...

Vad man saknar dem nu. Jag fylldes av tonårsnostalgi, den där känslan som bäst beskrivs med Kent-låtar, svart smetig kajal och blaskigt te.

Anonym sa...

jag har inte haft nån sån kille. än. det låter poetiskt att ha det.