Blodomlopp

För det går nog inte en dag utan att jag saknar henne. Och vissa dagar känns hjärtat sådär tomt och maggropen sådär tvivlande. Och även fast vi bara pratar vardsgsnonsens, mormor som färgat håret i en konstig nyans och att Arne bjudit på wienerbröd, så betyder de där samtalen så enormt mycket. Ett svagt band av trygghet som stramar till. En känsla av hem. En gång om dagen pratar vi. Minst. Annars är det något fel. Och jag vill säga till henne att jag saknar hennes doft, hennes oroliga blick och sneda framtand. Jag saknar att snurra fingret kring hennes hårslingor och hennes trubbiga fingrar. Jag saknar att höra henne spela "Tell me" med Rolling stones och hennes snarkningar när hon sover. Och jag älskar henne, självklart älskar jag henne. Hon är nummer ett. Hon som ställer upp på att ta på sig sina tonårskläder och delta i en studiofotografiering. Hon som drömmer om att resa någonstans utanför Europa, någonstans utanför det där redan upplevda. Hon som läser deckare och äter ostbågar. Hon som kanske är den enda som stöttat mig i val av utbilning och att jag skaffade två katter. Hon som behöver mig och jag som behöver henne. Så snälla läs det här.