Ekollon, cykelspår och mysk

Jag levde för "mina vänner" böckerna. Men han vägrade skriva i min. Jag frågade varenda dag men fick alltid samma nekande. Det var i trean. Och det var egentligen inte förrän i fyran jag blev riktigt kär i honom. Jag och V cyklade ut till hans hus och la oss i den fuktiga mossan för att få se en liten del av honom. Vi ristade in våra initialer i trädstammen och plockade kastanjer som vi la i fickan. Jag samlade på papperslappar som han skrynklade ihop och slängde och en gång tog jag en teckning han hade gjort som jag ramade in på mitt rum. Och dagböckerna fylldes utan hans namn. Och mitt namn. Med hans efternamn förstås. Och sapino. S som i saknad, A som i älskad, P som i passion, I som i intresserad, N som i hatad och O som i ointresserad. En dag viskade han något i mitt öra. Jag minns inte var det var, men jag minns att hela jag blev upprymd. Som att jag faktiskt hade en relation till honom nu. Som att jag kanske kunde hälsa på honom eller sätta mig bredvid honom i skolmatsalen. Han var en av dem som lämnade in multiplikationstabellen på tid först, och jag övade upp mig för att bli lika bra. För att han skulle lägga märke till mig. Och när han sa att hästar var sämst, skrev jag det i mitt block och klistade på insidan av mitt bänklock som jag försiktigt lyfte upp varje gång han gick förbi. Till slut skrev han i min bok, jag la den i hans väska en tag och nästa dag låg den i min bänk, ifylld.