Så jag gick dit, fast jag förbannat mig själv i veckor över det. Över hur fjortonårshjärtan aldrig slocknar. Hur blonda lockar, kantigt ansikte, breda axlar och stor haka fortfarande skulle göra mig vanvettigt förälskad. Men han var inte där. Så jag betalade 80 kronor för att i två timmar sitta och känna mig fullkomligt idiotisk. Och inse att jag är en sådan som aldrig kommer släppa taget om det gamla. Jag kommer klamra mig fast vid det så länge jag kan och så länge jag orkar.
1 kommentar:
vem?
Skicka en kommentar