Jag drar ner persiennerna. Solen sticker mig i ögonen. Jag lyssnar på glasdockstoner. Melissa, Feist, Lisa, Lars, Ulf, Annika. Jag klipper kattgräset jämnt. Tänder en rökelse som slocknar. Sneglar mot mobil. Går promenader och låter ipoden dö i kylan. Dricker te till värmen i kroppen nästan exploderar. I blodomlopp. Februari har aldrig varit min månad. Jag är som mest svag vintervårveckodag. Utan någon egentlig trygghet. Utan någon egentlig förhoppning. Och jag sa, en dag står vi över februari du och jag. Som jag sa. Så måste det vara.
2 kommentarer:
Jajamensan! Imorgon i växjö blir det :-) jag har en 10:a att skänka om du är riktigt snäll. En mycket bra text också, du skriver målande.
som lasse ocksa sa! =)
du ar en fantastisk kvinna med massor av glada dagar framfor dig, sa februari kan ju ta sig i roven, snart ar den slut o du ar fri att ga marspromenader!!
Skicka en kommentar