Ett uppbyggt mönster

Hon sjöng alltid på något. Han undrade vad. Hon kunde inte svara på det. Hon knöt istället händerna runt hans hals. Han log. Hon bad honom att sluta. Men det kunde han inte. Så där satt de, mittemot varandra i en säng. Med bröst fyllda av avigheter. Hon stirrade på det där ärret han hade i pannan och han stirrade på hennes mungipa. Han skulle aldrig lämna henne. Det var förutbestämt. Om nätterna drömde hon alltid, men aldrig han. Om dagarna fantiserade hon, men aldrig han. Hon var dåtid. Han var nutid. Båda vägrade blicka framåt. 

Fotot har en liten räv tagit.