Girl laying down

Ikväll känner jag mig lite vissen av massor utav anledningar som jag egentligen inte kan sätta ord på. För en stund sen satt jag lutad mot sängen och tyckte att livet var ytterst meningslöst. Jag tänkte på vänner som jag förlorat och vänner som jag har kvar men som jag i stort sett aldrig har hos mig. Jag tänkte på kärlek, ytterligheter och såklart framtiden. Den kommande storstadsångesten. Hur ska jag kunna flytta till en ny stad, börja ett nytt jobb och få en skaplig tillvaro?

Men jag försöker se "glädje i det lilla" som att mormor ringer en tvåminutare och säger att hon saknar mig och katterna. Min lilla nostalgilåda med brev, biljetter, dagboksanteckningar, dikter med brända hörn och små skolfoton, som kan vara kul att pilla i för att minnas en tramsig men ändock vacker barndom. Karins små finurliga ögon som letar sig genom rummet och borrar fast sig i hjärtgropen. En tekula som inte smular, en bra man (Strage) som ger mig populärhistorik- samt kultur i sängen, Klara som försöker hålla en konversation på msn, Emmely som tipsar om bloggar och fina smycken beståendes av gaffel/sked/kniv berlocker.