Min vän, vi kan kalla henne Vårvink, har två två födelsemärken intill ögat. Jag vill tro att det är tidsmarkeringar eller tårar som vägrar försvinna. Hennes hjärta är skört trots att blicken är stark. I doften, de kloka orden och våra minnen, där vill jag bo. Jag försöker lyfta henne då hon tyngs ner av kall vinter och en stad som äter upp en inifrån. I mina tankar stryker jag henne då över kinden. I tanken lägger jag mig bredvid henne och plockar bort alla svårigheter, en efter en, ifrån hennes samvete. Tills våren kommer.
2 kommentarer:
du är nog den enda som faktiskt förstår att vintern dödar mig, nästan på riktigt.
=/ Lilla fina. Vi får försöka ta oss igenom detta, allihop, tillsammans.
Skicka en kommentar