Åren då ingen ville se mig riktigt i ögonen

Jag drömde om dig inatt. Egentligen var du inte ens med i drömmen. Men du var där i bakgrunden, osynlig, och drog i mina trådar. Som vanligt. Jag drömde om dina svärföräldrar. Att de var arga på mig. Och jagade mig från gatan där jag brukade gå. Och jag sprang hem, fylld av skam. Jag gick förbi balkongen där vi slängde upp ett par trosor. Väggen där vi krossade en flaska cider emot. Bänken där vi satt och drömde oss bort. Körsbärsträdet där vi spenderade timmar under, gömda och glömda, med röda fingrar och tungor. Bänkarna där vi ristade in våra initialer. Huset dit vi klättrade upp den där natten, och såklart blev bortkörda. Affären där vi försökte köpa cigaretter, snus, cider, folköl, vad som helst som gav oss någon form av rus. Fiket där vi drack saft ur sugrör och väntade ut tiden. Gatan där vi gått fram och tillbaka, och fram och tillbaka igen. Med hopp om att få uppleva små små stunder av kärlek. Det jag sökte i dina ögon. Det du synade. Du med dina käkben. Kantiga ansikte. Hårda ögon. Lockar i nacken. Ådror längs armarna. Och i drömmarna står du där fortfarande, osynlig eller synlig och ger mig små påminnelser.