Stubberget II

Bland mina texter från högstadie/gymnasie-tiden hittar jag tragik blandat med magik, om man får lov att skriva så. Jag hittar nostalgiska beskrivningar av hur vi cyklade på grusvägen och sjöng diverse håkan hellström låtar, andfådda och svettiga. Och jag hittar framförallt en liten hyllning till dig. Min fina vän. 

 

"Jag lyssnar på en skiva jag inte lyssnat på på länge. Sjunger med, låter tonerna krama om min hand och trycka sönder min livslinje. Den du lämnat ett hack i. För det var väl så att du skulle vara med mig livet ut. Livet är inte det samma utan dig. Jag önskar att du förstod. När du sa att du antagligen skulle glömma mig i framtiden, där i matsalen, dog jag någonstans. Min rygg gav vika och ögonfärgen blev nog mer grå än den tidigare varit. Det fastnade i mig hela dagen. Jag kände mig tre ton tyngre. Det känns inte lättare idag, men jag tänker inte på det lika ofta. Men nästan hela tiden tänker jag på ditt varma duntäcke där vi legat sönder nätter. Duntäcket som gav oss värme när vi som mest behövde det. När vi ögnade igenom busstidstabellen, i hopp om att det skulle gå någon som tog oss till vår kärlek fortare än ögonblicket. Det var under duntäcker jag sa att du var vacker, för du är, vacker. Du sa att kuddarna alltid skulle vara varma, även efter att jag hade gått. Vi värmde upp dem med vårt fettiga, oduschade hår. Och så ska det alltid vara. 

Blommorna och bladen. Vi satte kanske inte båtarna i bäcken och såg dem segla in i tunneln den där tidigare vårdagen. Men vi satt där med våra ben och dinglade. Vi låtsades vara vuxna och delade ut protestlappar. Men vi märkte nog ganska snabbt att vi fortfarande var barn - ung vänster var nog ingenting för oss. Vi ville liksom åt någonting som ingen annan såg. Vi ville vara djupare än avloppsbrunnarna vi hoppade på i hopp om evig kärlek. Vi ville vara poetiska och röka på, men ville samtidigt ha en framtid, en utan rökmoln och förskingringar. Och det vi antagligen innerst inne ville var nog att det skulle vara sommar mest hela tiden så vi kunde sitta på våra bänkar och vara bekymmersfria och förälskade. Vi ville nog att solen aldrig skull gå ner så vi kunde gå barfota hem, hand i hand.

Det intima, ärliga. Jag höll dig hårt varje kväll. Och ville aldrig skiljas från dig. Och din hud luktade sommar då. Dina knän var bruna och skrubbsåren rosa. Vi slickade varandras sår och försökte ta bort det onda, så gott vi kunde."