Ett gammalt kärleksminne som fastnat och vägrar försvinna del III

Hursomhelst är jag glad för den naivitet, nervositet och dumdristighet som var. För vi var olika men kanske såg du något litet i mig och jag något i dig. Kanske behövde jag se dig komma emot mig den där gången, när jag nästan förlorat hoppet om oss. Det raka håret, tungt av regn, och du skrattade, det där självsäkra skrattet och torkade av mig så gott du kunde. Du la din jacka över mina axlar och tog min hand. Och alla såg. Alla som var på dalskär den där kvällen. Vi tog skydd under ett tak och viskade saker i varandras öron och om jag minns rätt ville du inte kyssa mig den kvällen. Du ville inte skada mig mer. Och det blev sommar och jag halsade vodka i min säng och skrev med darriga bokstäver om hur livet antagligen var slut. Tills jag såg dig gåendes på grusvägen den där julinatten, hand i hand med henne, så vi log mot varandra. Jag satt väl säkert på en pakethållare med en ljummen cider i handen, håret bångstyrigt. Och ja, vi log, sådär i samförståelse. Det tog en sekund.