Och jag sitter på hennes golv i fem tio sekunder och tänker på hur ynkliga mina gester är, hur obetydliga mina åsikter är och hur det är första gången som jag är på hennes toalett på ett halvår. Hennes frökenfröken kopp och nya vänner. Jag tänker på henne. I mig. Och hur alla runt omkring är helt tvärtom.
Från en helt annan mobil:
Tiden tar nog snart slut så vi klättrar upp i något träd med stadsutsikt och förblir så där evighetslångsamma i omfamningarna.
Från mitt nattunga huvud:
Jag kommer följa dig, genom en gränd, en snäv korridor, en lägenhet med öppen planlösning. För nu vet jag din doft. Nu vet jag din röst. Och utanför kan natten vara kall, du kan vara långt borta för så länge jag vet att du är i din ensamhet förblir jag trygg. Så länge jag vet att du läser jag skriver, du finns jag försöker glömma. Allt det där, i någon slags avklädd symbios. Vi är nog varandra, lite grann ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar