Jag var 17 år då

Idag sitter jag i vårkjol och ser ut över biblioteket. Känner mig tillfreds, lugn och trygg. Känner att det är här jag vill vara, för en gångs skull har vilsenheten stillat sig. E sitter bredvid. Hon har den största och finaste rosetten jag sett på länge på sig. Köpt 2005. På vågen. Då tänker jag att jag saknar Bergkvara. Blå hallen och saltskär och promenaderna i ragnabo. Då saknar jag husknutarna. Den eländiga katten och smultronlandet. Men det spelar ingen roll hur mycket jag saknar, längtar och vänder in och ut på tanken, för det är förlorat. Det är dåtid.