Det måste handla om någonting. Vilket det sällan gör. Det kan handla om oss, att du sitter bredvid mig och säger att du är lycklig, att hela din kropp vibrerar, fullkomligt dunkar av små kärleksögonblick. Det kan handla om den råa luften, då jag knackar på ditt fönster och får all stress att plötsligt försvinna från våra liv. Den betryggande natten, ändock raska steg hem. Det handlar om det som är rätt, i förhållande till det som är fel. Det känns rätt att försvinna härifrån snart. Det känns rätt att gå på en mörkbrun korkmatta, se en helt annan gatas liv utanför fönstret. Hundrafemtio meter till havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar