Kanske tappar jag en bit för varje dag som går. Kanske bleknar jag mot vita väggar. Mot vem som helst. Och glömskan färgar mig i obäddad säng. Samlar stavfel i en ficka. Låter frågetecken skava mot min hud. Och ser ut mot blågrå himmel. Känner hur alkoholen till och med ställer sig emot mig. Han lyssnar på min röst. På mitt missnöje. Torkar vilset öga och ler till svars. Vi promenerar, jag säger, vi går en helt annan väg. Långt bort härifrån. Låt mig slippa de vita tegelhusen, innegården, tomheten och tegelplattorna. Hagarna med tröttsamt betande hästar, sjön med smutsat innehåll, snöhögarna som vägrar försvinna. Låt mig slippa det här nu. Deras samstämda blickar. Min ensamhet. En ihålighet, som du aldrig kommer att förstå.
Och hon utökar min samling av skivor. Ger mig en starköl, tålmodig som få. Och undrar hur fan allt ska bli nu när jag försvinner härifrån. Hon säger att jag är hennes stöd, hennes närmaste. Och jag skrattar åt min egen karaktär. Är jag någons närmaste. Jag är egen. Jag är egendomlig. Men vacker. Detta vägrar jag tro på. Ta tåget, det är inte allt för långt. Hävdar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar