Mannen med de grova händerna

Jag skrev någonting häromdagen, om en vemodig man såklart.

"Han ångrar alla de flickor han borde tagit tillfälle att kyssa. Han undersökte aldrig deras kroppar mer än i tanken. Tanken om deras uppsyn mot hans uppseendeväckande mjuka läppar. Viljan trycker fortfarande innanför tinningen. Han minns deras axlar och hur huden knottrade sig när nattens svagare temperaturer gjorde sig synliga. Han brottades alltid med sin egen mystik, det var det enda han egentligen lade ner tid på, att göra sig svåråtkomlig. Då det väcktes ett samtal lämnade de honom, hans intellekt krävde tålamod. Hans mystik var bräcklig. Det var han och tystnaden som gick hand i hand. Så länge han stängde inne varenda ord fick han beröringen han ständigt längtade efter. Nu letar han efter ett cigarettpaket han måste ägt. Lutar sig över köksbordet med lungorna sprängda av outforskad kärlek."