(Höstversion)

Stillastående

"Hon rakar sina ben, omsorgsfullt. Låter den vassa eggen slipas mot benskörheten, mot det döda köttet. Mot de gråa blygdläpparna. Mot det skrynkliga anus. Hon betraktar sig. På ett fuktigt golv, någonstans, i Sverige. Nutid.

Hon tänker att livet är flyktigt. Att det aldrig finns något stabilt att luta sig emot. Att allt är bräckligt. Faller ihop för eller senare. Hon säger så mycket. Och egentligen tror hon inte på hälften av det. Så han lägger försiktigt sin hand över hennes mun. Känner hennes små benknotor spänna sig. Ser på ögats kontraster. Lovar mycket och inget. Hon var en pessimist."

------

Känner att jag behöver något att göra, ett projekt, en liten dröm. Funderar på att sätta ihop en egengjord bok med dikter, korta noveller, foton, klippa och klistra. Kommer att ställas ut på Tuvanäsvägen 2, mellan den 1 April - 1 Maj. Pass på, pass på! Dessutom kommer ännu en utspridning av "Kött som kött" att ske. Något att leva för, vad vet jag.

Marssoundtrack

Du känner mig bättre än vad jag trodde Tina.

En framtidsvision?

Hennes liv såg inrutat ut. Varje natt kröp hon upp i fönstret och lät kylan lägga sig över hennes hud. Hon rökte aldrig cigaretter. Men hon drack, av allt som brände bort det där samvetskvalet. Så hon fortsatte dricka, i all oändlighet, utan att säga något till någon. Och när människor ser henne viker de ner sin blick. Ser åt det andra hållet. Och hon har funderat på kärleken. I singular, presens och futurum. Hon har funderat på minnesansträngningar och sånger hon ibland lyssnar på. Hon ser ner på sina fingrar som sänker sig över pianotangenter. Hon ser sig vacker, för det mesta. Hon ser sig i spegeln, allt för sällan. Om kvällen pratas de vid. Vardagsfrenesi. Livet, upp och ner. Han ger henne en förhoppning. Hon håller den tätt intill sig. Så dricker hon sin magnecyl och somnar. Livet är påtagligt. Tidningar man bläddrar i. Känslor som går itu, som går in i någon annan.

-----

Ska jag fortsätta? Novell eller skit? Bu eller bä?

Dimensioner

Balansgång

Han låg kvar i sängen. Hon gick ut i regnet. Något vilade över gatorna. Det var natt.

Han vaknade aldrig av att hon gick. Det lyser stjärnor på himmelen. De är otydliga.

Hon vilade sin kropp mot en vägg. Det sved i underlivet. Hon hade ögon. Och en hand i fickan.

Nu lever människor. Hon tänker. Han pratar. Nu lever de, i varandra. Om varandra. Förbi varandra.

Hon trodde inte på kärleken. Han var cynisk men hopplöst förälskad. Hon tog hans hand och satta det på bröstet. Hon sa - Ge mig något av värde.

Du kröker din rygg för henne och du vet det

P

När sommaren tystnar utanför mitt fönster. När jag ger mig iväg. Tar långa promenader om natten så ingen kan se min krökta rygg i mörkret. Så ingen kan höra mina ojämna andetag. Det flyger fjärilar i trädtopparna och tanter gömmer sig bakom vävda tapeter. Det leker barn under nattade sängar och det sjungs ekande sånger bakom varje stängd balkongdörr. Jag lyssnar bara efter ditt sorgliga leende. I en annan del av Sverige.

Vi är varandras olyckor. En natt av tårar. Ett skrubbsår som aldrig läker. Ett trassligt hår.

Promenaderna brukar alltid sluta vid skolans tegelfasader. Där vi satt på slitna bänkar och rökte fimpar från marken. 7:ornas plågor. Och graffitiväggarna sa oss ingenting.

Jag har drömt mycket nu. Om människor jag mött i livet. Jag kan inte säga att jag levt klart. Jag har levt för fort. För omsorgsfullt. För ömsesidigt. För klaustrofobiskt.
Dessa människor har alla ett utseende som påminner om varandras. Ögon som tittar. Hud som känner. Blod som rinner. Jag drömmer om dem och vaknar helt tom. Som en natt utan stjärnor. På tom mage brukar jag dricka ur min faders barskåp och lägga mig igen.
Dessa drömmar kan driva mig till vansinne. Kan inte förmå mig själv att sluta drömma.

Morgonen är något jag aldrig upplevt. Jag sover förbi den. Låter daggen torka. De starkaste solstrålar bli svaga. Barnen cykla till och från skolan. Sen öppnar jag fönsterrutan och låter vinden blåsa liv i mitt trötta hår.

Jag är Stockholms mörkaste själ. Jag är det svarta kaffet som jag låter värma mitt hjärta med. Den bruna jorden jag ramlat runt i. Det ljusbruna ölet och min systers ögon. De mörka löven om hösten när jag bleknar och faller allt djupare i mina drömmar.

Och jag har läst poesin om och om igen men kan fortfarande inte förstå. Orden säger mig ingenting. I bilen, på väg hem. Men jag förstår inte. Blommorna har vissnat. Ljuden har sänkts.

Att knulla ger mig snart ingenting. Ge och ta. Svett och cigaretter från en fönsterkarm som askfat. Varma lakan och kvinnors ansiktsuttryck. Ryggtavlor. Händer som inte kan ge mig mitt. Så jag ser bort. Ur bilden. Förbi alla jävla a-kupsfittor. Ligger på rygg efteråt och undrar hur kärleken ser ut på bild. Alla mina fotografier i mobilen. Kan någon av dem framkallas som kärlek?
Kanske letar jag efter kärlek i allt jag gör? I botten på alla glas. I bakhuvudet finns det. Jakten och de där tårarna. De jag gav dig. Förgäves.

Jag tänker på dig ofta. Du är ingen kvinna än. En flicka full på rosévin och katter. Berusad av böcker, musik och kullerstensstäder. Bilderna innanför hennes ramar. De sneda fingrarna och misstagen i hennes röst. Misstagen i hennes klänningars sömmar. Jag minns hur du försökte växa upp på en natt. Hur du skrek i hela staden. Hur du tvingade dig fast, tvingade dig in till varenda bar. Och jag följde dig hem. Hade inte mycket val. Vi satt på din balkong. Och det regnade. Och doftade. Vi satt på din balkong, mot den kalla gråa betongväggen. Förortsregn i en förortsflickas hår. Och våra cigaretter slocknade den natten.

De här promenaderna kommer kanske aldrig ta slut. Dom kommer fortsätta vart jag än tar vägen. Vart jag än flyttar, vart jag än flyr. Och de blir bara längre och krokigare. Och snart lyser inte längre stjärnorna upp min väg.

Och jag vände mig om den natten, var det inte ditt namn jag hörde. Din röst. Ditt sätt.
Kanske kommer jag alltid att hoppas på din falsksång vid varenda bardisk jag besöker.

När jag kysste dig kände jag dina torra läppar darra och jag tänkte för mig själv att läppar mer okyssta har jag aldrig känt. Händer mer tafatta har jag aldrig blivit smekt av. Bröstet så urholkat, armarna så tunna, fötter så små och lockar så väldoftande. Och när jag försökte dra dig till mig, till den varma motsatsen, var det med vemod du la dig mot min axel. Gatlyktorna blinkade förstrött till det mjuka regnet som kylde våra hjärtan.

Kanske kan jag någon gång se ut genom mitt fönster och se dig stå där.
Kanske kan jag någon gång ringa dig och höra din röst.

Nu är det för sent. Alla ord som vi sa. Alla nätter vi pratade sönder. Alla tider som runnit om oss som ett ihåligt regn i vår hemstad. Den alkohol som du kommer att dricka kommer bara att förgifta dig, den kommer bara att sänka dig. Du kommer att gå itu.
När jag går av pendeln kan jag se mig själv i ett skyltfönster. De smala ensliga armarna. Ögonen som försvinner in i spegelbilden. Huvudet på sned. Och armarna i kors. Jag kan känna det bultande hjärtat i frostnatten. Och mina andetag mot en nattsvart decemberkväll. Har jag förändrats? Är det med samma mörka ögon som jag ser förbi mig själv? Samma mörka ögon som en gång fick dig på fall. Som en gång sa så mycket mer än mina ord. Mina mörka ögon som försvann in i dig och blev kvar.

Kanske kan jag någon gång ringa dig och höra din röst.

Men jag ska fortsätta resa. Och jag ska aldrig glömma. I mitt svarta kaffe som aldrig svalnar. I musiken du tror ska läka mig. Jag ska ta tågen jag aldrig tagit. Se stationerna jag aldrig sett. Kyssa främlingar som inte ens vet mitt namn. Byta jobb, skriva en bok om alla tider som fortfarande sitter i. Försvinna in i natten med någon annan. Någon som är så mycket bättre än dig.