Där i min mulls sköte tränger vårens första snödroppar upp

Hur börjar man igen. Efter tre års tystnad. Vad hände med orden? Varför blev de oviktiga för mig? Nu bor vi inte längre tre trappor upp med tunna väggar och havet 100 meter bort. Nu bor vi här. I det röda huset med vita knutar. Grannar som vinkar snällt. Och havet är bara en halvmil bort. Det är fortfarande bara P, katterna och jag. Det har hänt mycket fast nästan ingenting. Istället för orden har jag haft jorden. Jag har planterat mer än tjugo rosbuskar, en lind och en hel del annat. Kanske kommer jag prata mycket om det framöver. Om livet i min trädgård, min stora kärlek. Men det blir nog annat också. Böcker, längtan och kärleksförklaringar till exempel. Vi hörs.

Jag bränner axlarna i soldis. Säljer Slas, Jansson och Lessing till förtret. Lyssnar på "Att angöra en brygga" och det doftar tång i hela staden. Jag badar, två gånger om. I åska och solsken. Det är varmt och jag greppar efter de små snäckskalen precis som förra året, suger halvet ur mina hårtoppar. Jag binder kransar. Vi halvspringer in till en blueskonsert och köper sur öl, vi njuter. Jag kysser hans numera skägglösa ansikte, vi letar lönnlöv, går hem. Imorgon får jag gripa tag i hennes liv och jag tänker inte släppa taget.

I förklädnad

Jag sysselsätter mig med ojämn stickning. River upp av ren ilska, börjar om. Spenderar kvällarna med att inte se på fotboll-em utan istället dricka opp vinskvättar, dansa och hutta likör. Funderar på valet av sommarläsning. Läser några sidor i Monika Fagerholms Havet och smakar på varje ord, fantastisk läsning i ett visserligen onyktert tillstånd. Bestämmer att jag firar midsommar med min moster. Köper en dyr klänning som ser ut som en överblommad blomsteräng, den spänner lite över bysten och det ger jag fan i.

Kyss mig tills kaffet blir kallt

I förra veckan åkte I och jag ut till skogen. Röda torp, öde trädgårdar, uråldriga bokskogar, oändliga grusvägar, övergiven lättöl, myggbett och sedan tre insjöar. Vi kan inte riktigt enas om någonting, men det gör absolut ingenting. Vi pendlar mellan uppgivenhet och sporadisk lycka. Vi flyr men kommer aldrig riktigt undan. Och jag tycker om henne så förbaskat mycket. Utan henne skulle nog tillvaron vara ganska omöjlig.

Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin

Smultronen blommar, klättrar och bäras. Vi äter sparris varje dag. Jag hittar en sekretär som jag köper och tänker att jag ska ha i huset. Sen blev det inget hus. Rör som läcker och farliga elledningar går före ängar och grusvägar, tyvärr. Vi sörjer. Går långa ljumma promenader, lindas in i syrenbuskarna, tåras i jasminen. Läser Dan Andersson och tänker på min sköra moster. Nu kan det gott regna i några dagar. Jag vill ligga inne, läsa min otroligt vackra bok, ha tvn avstängd och katten på magen.

Kvällen drömmer blekröd kring tigande dikesren.

Povel Ramel och cykeldäck i köket. Nässlor vid Ekholmsbron som vi ju borde ta tillvara på. Läste om Älskaren, blev förvirrad och omkullkastad. Nu läser jag Murnanes Korntäppa om galoppbanor och litterära misslyckanden. Gör hallon- och rabarbervinäger och blir yr av tanken på husköp, budgetberäkningar och en visning som bara måste bli bra. Jag håller honom i nacken, han i min fot. Vi måste bli två igen.

Lämna världen i full gång, som mitt i en följetång

Allt går förvånansvärt bra. Lyckan gick men nu är den åter här. Det doftar regn från björken och P spelar barnvisor på gitarren. En jazzig vinyl och valnötsbröd. Friheten att få läsa vad jag vill och i den takt det tar. Husvisning, och ja, vi är från trakten. En äng, en grusväg och ett uthus. Jag kräver inte mer. Lyckosystrar och lediga fredagar.