Hon undrade hur länge hon skulle komma att tänka på honom varje gång hon hörde tåget mot Saltsjöbaden

Känner mig rastlös. Tittar på tågresor genom Ryssland, Mongoliet och slutligen Kina. Med stopp på billiga hotell och i kalla öknar. Vi bestämmer oss. Det blir av. Det känns i hela kroppen. Tittar på andra utbildningar, så kallad digital kultur, överväger. Lyssnar på P1. Husmorsskola. Odling. Huset mittemot. Längtar, väntar. Trummar med fingrarna mot en ihålig knäskål. Pratar böcker på stadsbiblioteket. Får en kram. En liten bekräftelse. Pratar om patriarkat. Minns den tiden jag inte visste innebörden av det ordet. Ler. Går längs Västra Prinsgatan. Ser solen gå ner över varvet. Så står jag där, tills det kylnar lite. Läser i Bella och Gustav för katterna, eller kanske mest för mig själv. För att det ska ljuda i lägenheten, lite grann.

Han är blank på ytan, men inuti är han alldeles grusig, tänkte hon

Ofta när vi tar våra promenader, förbi fiskaretorget och bortåt trappan där schackföreningen håller till, går vi förbi dessa fönster. Där tavlan finns med kvinnan som drejar. Och någon dag ska jag köpa den tavlan. Jag försöker läsa henne, ta efter. Stark, med ett band knutet runt håret. Med kreativa händer och uppkavlade ärmar. Det kommer finnas dagar då jag inte åstakommer någonting, men då kommer hon att finnas där. Det är som Julia Andersson, texilkonstnärinnan som jag läser om just nu. Som ifrågasätter varenda detalj av hennes vardag. Som vrider och vänder på kvinnligt och manligt. Hon har 65 cm långt hår och är lika klok som dagen är ljus. Sådant som kan röra om saker i mitt bröst när allt omkring står still.