Ekollon, cykelspår och mysk

Jag levde för "mina vänner" böckerna. Men han vägrade skriva i min. Jag frågade varenda dag men fick alltid samma nekande. Det var i trean. Och det var egentligen inte förrän i fyran jag blev riktigt kär i honom. Jag och V cyklade ut till hans hus och la oss i den fuktiga mossan för att få se en liten del av honom. Vi ristade in våra initialer i trädstammen och plockade kastanjer som vi la i fickan. Jag samlade på papperslappar som han skrynklade ihop och slängde och en gång tog jag en teckning han hade gjort som jag ramade in på mitt rum. Och dagböckerna fylldes utan hans namn. Och mitt namn. Med hans efternamn förstås. Och sapino. S som i saknad, A som i älskad, P som i passion, I som i intresserad, N som i hatad och O som i ointresserad. En dag viskade han något i mitt öra. Jag minns inte var det var, men jag minns att hela jag blev upprymd. Som att jag faktiskt hade en relation till honom nu. Som att jag kanske kunde hälsa på honom eller sätta mig bredvid honom i skolmatsalen. Han var en av dem som lämnade in multiplikationstabellen på tid först, och jag övade upp mig för att bli lika bra. För att han skulle lägga märke till mig. Och när han sa att hästar var sämst, skrev jag det i mitt block och klistade på insidan av mitt bänklock som jag försiktigt lyfte upp varje gång han gick förbi. Till slut skrev han i min bok, jag la den i hans väska en tag och nästa dag låg den i min bänk, ifylld.

Miss Lonelyhearts

Bra män som jag har sett i ögonen

Jag vågade inte ta det där telefonsamtalet för jag anade att jag inte skulle hitta de rätta formuleringarna. För jag brukar bli sådan, i situationer med män, som är alldelles för underbara för mig. Orden stakar sig, och blicken viker sig. Men i fredags stod han där och såg helt mänsklig ut. Han såg lite ut som vem som helst, men ändock var det han. Tjocka läppar. Svarta bågar och ögon som egentligen inte fäster sig i något utan bara vandrar runt. Och jag skakade inte ens, det var bara så enkelt. Och han sa att han också bott i Växjö. Och rekommenderade mig ett avsnitt i hans nya bok Sen gick jag och han stod kvar Fast han har börjat sälja sig själv nu, med t-shirts, klistermärken och självklart böcker. Men nu har jag hans bok. Den ligger på nattduksborden med öronmärkta sidor och blyertshjärtan i marginalerna. Jag ska försöka läsa till mig hans intelligens. Hans säregna uttryck. Det ska jag ta mig tid till. (Jag såg Ronnie Sanddahl med. Men han tog ner mina smått idoliserande tankar. Jag såg på avstånd att han inte var ödmjuk eller någonting att fortsättningsvis lägga energi på.) Och björklöven prasslar lite utanför fönstret. Nu kan tåget rulla in och du stiga av. Sängen är fortfarande varm. 

En parantes

På grund av tristess och huvdvärk skaffade jag mig en twitter. Jag vet inte hur den kommer att utvecklas. Eller vad dens syfte är. Men man behöver inte stirra sig blind på syften här i livet; twitter.com/blygvink.

Ojämna kanter

Så jag gick dit, fast jag förbannat mig själv i veckor över det. Över hur fjortonårshjärtan aldrig slocknar. Hur blonda lockar, kantigt ansikte, breda axlar och stor haka fortfarande skulle göra mig vanvettigt förälskad. Men han var inte där. Så jag betalade 80 kronor för att i två timmar sitta och känna mig fullkomligt idiotisk. Och inse att jag är en sådan som aldrig kommer släppa taget om det gamla. Jag kommer klamra mig fast vid det så länge jag kan och så länge jag orkar. 

Lördagsnätter och söndagssamtal

När man känner sig som världens mest ensamma lilla vink

Jag vet att hon egentligen inte vill att man ringer till henne. Men ibland måste man höra hennes röst för att kunna fungera.

Blodomlopp

För det går nog inte en dag utan att jag saknar henne. Och vissa dagar känns hjärtat sådär tomt och maggropen sådär tvivlande. Och även fast vi bara pratar vardsgsnonsens, mormor som färgat håret i en konstig nyans och att Arne bjudit på wienerbröd, så betyder de där samtalen så enormt mycket. Ett svagt band av trygghet som stramar till. En känsla av hem. En gång om dagen pratar vi. Minst. Annars är det något fel. Och jag vill säga till henne att jag saknar hennes doft, hennes oroliga blick och sneda framtand. Jag saknar att snurra fingret kring hennes hårslingor och hennes trubbiga fingrar. Jag saknar att höra henne spela "Tell me" med Rolling stones och hennes snarkningar när hon sover. Och jag älskar henne, självklart älskar jag henne. Hon är nummer ett. Hon som ställer upp på att ta på sig sina tonårskläder och delta i en studiofotografiering. Hon som drömmer om att resa någonstans utanför Europa, någonstans utanför det där redan upplevda. Hon som läser deckare och äter ostbågar. Hon som kanske är den enda som stöttat mig i val av utbilning och att jag skaffade två katter. Hon som behöver mig och jag som behöver henne. Så snälla läs det här.

Iögonfallande

Jag väntar på torsdagen, på tåget som ska ta mig till göteborg där jag kan flanera bland böcker och dylikt med tre av de vackraste/klokaste människorna man kan tänka sig. Det är där jag finns.  

Och jag hatar att jag inte kan lyssna på the Coral

Utan att tänka på ert kanskehånglande. Som ett försök med någon som inte var jag. I en någonstanslägenhet. För du sa att du inte skulle ligga med någon där, men det gjorde du, trots att du inte vill erkänna det. 

Höstvink

Här är en liten höstlista som jag snickrat ihop som man kan sparka löv till eller lyssna till då det blåser utanför fönstret och stearinljusen sprakar. 

Vink vink!

My heart above my head

Karin sov över hos mig inatt. Vi möblerade om och berättade spökhistorier.

Klara ringde mig idag. Hon tog en promenad på Gärdet och skulle hämta ut barrockerotiksböcker.  

Vedde ska sova över hos mig inatt. Och hon är fin som fortfarande är hjärta-över-huvud-kär efter så här många år och åker till Uppsala till sin man. Så kanske borde jag inte känna mig så ensam när jag trots allt verkar ha bra människor runt omkring mig dygnet runt. 

Vaniljhjärta

"S, med de röda lockarna, sa att hennes skrivande var ett sätt att våga. Att hennes blyga yttre inte märks när de vågade orden satts på pränt, att hon bakom de generade kinderna döljer sina åsikter. Men med penna och papper vågar hon säga det hon hållit inne med. Hon säger att det kommit att blivit hennes enda uttrycksform. Och jag saknar hur vi tillsammans delade våra ord. Hur vi satt skrev bredvid varandra. Bläddrandes i böckerna och bland dikterna som om vi letade efter en väl dold hemlighet. Nyckeln till alla de känslor vi inte kunde sätta ord på. Försöken att fly tonårstankarna, men rama in våra minnen så vackert vi kunde trots att vi nästan var för unga för att minnas alls."

Du är anledningen till att jag fortsatte. 

While he talks his dreams to sleep you notice there´s a highway that is curling up like smoke above his shoulder

Mitt objektiv har gått sönder så jag letade upp min budgetkamera. Och jag är numera filmvetare. "Citizen Kane" var skickligt gjord, bitvis ruggig. Jag har beställt serieböcker för 600 kronor och letar efter en fin svart klänning. Det enda jag i stort sätt kan lyssna på är fransk musik från 50 och 60 tal. Och om nätterna gråter Alice. Så jag ger henne godis. Och river upp mina smalben. 

Så hittade jag en text Tina skrev för några år sedan som låg i en gammal och sliten pärm. "Tänk om" var temat och när jag läser den hör jag fortfarande hennes skorrande r läsa upp meningarna. Och jag minns hur hjärtat bultade för blyertshjärtan och Per Hagmanböcker. Därför tänker jag rama in den. Jag tror det är viktigt för mig.