Jag kommer på mig själv att göra allt det här för pappa. För att jag en dag ska kunna köpa honom något för pengar som är mina egna. Och få honom att säga att han är stolt över mig. En gång har jag hört honom säga det. Det var någon sommar. Och av en ren händelse stod jag i hallen och hörde honom ifrån köket, hur han pratade om min utbildning, min strävan efter ett jobb och allt det där, som jag står för, mina tankar, drömmar osv och hur han stöttade dem och hur han tyckte att jag var duktig. Och jag minns att jag blev rörd. Och lite tagen av situationen. Så jag backade några steg bakåt, ville inte att han skulle ana att jag hade hört honom.
För trots att det aldrig är han som svarar i telefonen när man ringer, trots att han i stort sätt aldrig hälsar på mig och trots att vi kanske inte pratat så mycket som vi borde, genom hela min uppväxt, så är han och jag i stort sätt identiska. Med samma trubbiga näsa och gråa skarpa blick och med samma fanimej och bultande hjärta - det kanske inte bultar för samma saker, men fan vad det bultar.
Kanske behöver vi inte prata, kanske vet vi precis var vi har varandra ändå. Kanske spelar det inte någon roll att han är gammal och jag är ung. Och att han inte fattar syftet med bibliotek eller egentligen något av det som jag brinner för. Jag vill innerst inne bli en poet och han skriver tandlärka då han menar tandläkaren, men det gör inget. För i hans ansikte finns bitar som jag måste ha för att överleva. I hans stammande röst, händer, enkla livsfilosofi och ensamhetsvardag. Och varje gång jag ser bilden av oss hoppandes på stenar på Astrid Lindgrens värld, han med händerna knutna bakom ryggen och jag efter honom med kippande andetag, så känns allting bra igen. All meningslöshet rinner av mig. Omedelbart.
