Osammanhängande

Jag har haft min bästa sommar. Men jag minns inte när den var. Men den är förbrukad. Det vet jag. Den kommer aldrig igen.

Första och sista gången

Det var den där dagen när jag inte räckte till. När du i Ebba Grön t-shirt och yvigt blont hår (kanske röda kinder och trasiga jeans) sprang förbi mig. Du doftade tuggummi och blyerts och du var på väg. Jag hade sett dig i skolkatalogen och jag visste att det var för dig som jag var här. Det var för dig jag gick dessa vilsna steg. Det var för dig jag knöt min slips och slet upp mina converse. Om du ändå hade sett mig. Då kanske stora blå ögon hade förälskat sig i grågröna små. Och jag visste att du gjorde film. Och att du antagligen lyssnade på Ebba Grön. Och dina långa ben. Och bleka hud. Och varma doft.

En av alla dem

Ibland drömmer jag fortfarande om honom. Hans händer. Hur jackan knastrade när han böjde sig fram mot mig. Trots att vi egentligen aldrig var någonting. Men jag hade en bild på honom i taket. Ville att det skulle vara det sista jag såg innan jag somnade. Det var då jag började skriva dikter. Ett anteckningsblock, en dagbok, kylskåpspoesi. Överallt bildade jag hans namn. Och i skolan strök jag mig mot de väggar jag visste att han hade rört. Och varenda kväll pratade vi. Han sa att jag var fin på något sätt. Att han inte kunde sätta fingret på vad det var. Och han sa, tror du jag skulle ringa dig kväll efter kväll och prata i flera timmar om jag inte var så jävla kär i dig. Jag skiter i vad det blir för räkningar, sa han. Han sa så mycket. Men det blev aldrig mer än de där meningarna han strödde omkring sig. Jo, en kyss. Den mest vibrerande kyssen jag någonsin upplevt. Med smak av whiskey och något mer. Kanske söndersmulad tobak. Bakom gympasalen såklart. Med hans hand i min. Och sen den där kvällen. När det regnade, och vi sökte skydd under samma tak. Och hans viskade saker i mitt öra jag tyvärr inte minns. Där stod vi i tre timmar och nyktrade till i varandra.

Julisoundtrack

En ode till röda

än finns osagda ord

men vi dricker vårt rosévin

olika delar av sverige

ändock

samma berusning, 

snedsteg och sönderrökta lungor

kanske hungrar vi efter någon 

som ger oss det vi 

egentligen

förtjänar

så vi sviker oss själva 

än en gång

och rispar sönder 

ännu ett hjärta

Slitage

du vänder mig

ut och in med

maskerade andetag

frasiga läppar i öra

ett hjärta som 

klappar någonstans

inom oss

kanske en vacker rynka

som bildas

ett fåordigt samtal

men ändå,

en kyss

en hudnära natt

ett samband

vi låser dörren

för en stund och varierar

någon ringer men

ingen svarar

alla undrar men 

ingen får egentligen veta

det är vår överläppskaskad

Resterna av vårt liv II

Jag lyckades fånga känslan mormor ibland ger mig innan vi säger godnatt. 

Jag vinkar till dig

"Idag är det tio år sedan jag sist var blyg,
stirrade hemlighetsfullt på dig i smyg,
när jag ser vad jag blivit: välinformerad, polerad, len och dryg,
ser jag att kindens rodnad ej kan döljas bakom sedel eller tyg."

Resterna av vårt liv

Jag har skrivit två dikter. De ligger på mormors nattduksbord. Om nätterna händer det att vi pratar i sömnen. Både hon och jag. Vi pratar nästan bara med varandra i sömnen. Och när jag vaknar ligger hon och tittar på mig, i smyg, mellan täcke och kudde. Hennes ögon tindrar fortfarande. Och jag frågade henne och hennes första kyss. Hon sa att det måste ha varit när hon var 15-16. Han var tanig och ful. De sällskapade i två år. Tills hon mötte morfar, han var bagare och hon var servitris. Han skjutsade henne på cykelstyret. Nu planterar hon petunior på graven. Ibland eterneller. Någon gång ska hon sätta luktärtor. Kanske. Hon mumlar om det ibland.