Äppelkinder och rynkad hud

Och så blir allt sådär svårt. Och elva mil bort när allt jag vill är att krypa upp bakom hennes späda lilla kropp och krama om henne så benknotorna knakar. Hon som egenligen varit som en mamma, som en beskyddare och bästa vän.

Där leni är ett sockerhjärta

Majken drömmer. Peter bevakar valet. Jag skriver, läser, tänder ljus, känner höstvinden tränga in genom fönstret. Såg precis en glimt av Uje på tvn, inväntar hans kloka vänsterord. Och imorgon ska jag skapa ett sagorum.

Lyckan kommer

Skanderar och romantiserar, natten går utanför. Regn på en takpanna. Muttrar. Du har börjat göra dig hemmastadd. Dina strumpor hänger på mitt element. Som visserligen inte är varmt. Jag betalar min fackavgift. Spelar Nationalteatern i bilen. Och röstar rödgrönt.

Betre with the night

Söndagar. Det är våra dagar. Det är dagar då vi sitter i soffan, dricker kaffe, dricker te, du kanske dricker din ananassaft och jag äter mina limeklyftor, vem-vet-mest-maraton, medioker kvällsmat och kyssar intill näsvingen. Idag är du 80 mil bort och det känns i varenda litet skrymsle i mitt septemberhjärta. Jag får liksom ingenting gjort utan din närvaro.

Jag väntade på dig

Den missanpassade. I drömmen är du precis som förut. Du missförstår mig aldrig. Du skrattar alltid, jag får prata till punkt. Jag får vara något som liknar en person.

Om den blåa porslinskatten

Då ska vi se. 50 kronorskameror, med läderväska till. Asfaltsblommor. Höstlövsromantiken och en ny byrå i hallen. Med ett ständigt brinnande stearinljus. Kärleksslarv, kalla element, söderport och en ros i jackfickan. Sambodrömmar, äppelte och strykjärnsveck. Första dagen i september, andra dagen och följande dagar. En led sam het. En veck o lust. En nedlagd fabrik. Ett val och din mjuka tunga.