Give me a reason

Här är en lista att lyssna på sena junikvällar, när regnet smattrar, solen vägrar gå ner och den varma ölen/det kalla kaffet dricks. Sju midsommarblommor att lägga under kudden. 

Min bästa kompis Tage

Dimmiga dagar, 

Tonårsdrömmeri

Och jag önskar jag var lika naiv som,
en tedrickande fjortonåring,
halvliggandes vid köksbordet,
skissandes på en dikt,
om någon som inte går att nå

Eller lika dumdristig som,
en nykär femtonåring,
sittandes vid en brygga,
full på en hittad cider,
som om verkligheten inte var ett hinder

Levande, likt en sextonåring,
i en bil, på väg någonstans,
med en famn beredd att aldrig släppa,
med nysmekta fingrar vilandes i knäet,
ren luft, som sipprar in genom rutan,
där tiden inte räknades

J

Tina skrev en mycket fin kommentar, som handlar om hårdrockshår man upplevt. För vi har kanske alla haft en satanis-pojke i våra liv, här är hennes:

"Jag var lite småkär i en kille på högstadiet. Då var han populär och sockersöt. Han hade skåpet jämte mitt och hälsade alltid. Fast jag var lite konstig, enligt andra. Nästa gång jag såg honom hade han långt hår och spelade i ett death metal-band. Flera år senare, när jag tog nattbussen hem efter en spritfylld dekadent natt i någon lägenhet hamnade vi bredvid varandra. Han kände igen mig och sa hej - sådär som han alltid sa hej förr. Vi började prata. Och så föll det sig så att vi hamnade på samma säte hem många gånger. Korta samtal som var sådär fylleutlämnande. Så berättade han att han var troende satanist. Att han inte tänkte leva förbi 25. Att allting handlade om ungdom. Så fick jag något halvår senare höra att han var död. Att han lagt sig framför tåget. Att allting alla bara trodde var snack var något helt annat för honom. Och jag tänkte på hans snälla ögon och mjuka sätt.
Det var min satanist-pojke."

Min satanist-pojke var snarare en man. Men långt svart hår hade han, hängades i ögonen. Han bodde i en röd liten stuga med sin dotter och flickvän. Och jag var rädd för honom och . Det han dröja tills jag var 14 år innan jag fick prata med honom. Det var en kväll och jag hade slutat åttan, konfimerat mig och satt och söp på en bänk vid havet. Vi började prata, om vad minns jag inte. Han tände en cigarett och höll mig lite i handen då och då. Han brände mig på ett finger med glöden och blåste hårt och ursäktade sig. Han kisade med ögonen trots att det var nattsvart där vi satt. Och jag sa att vi nästan var grannar, att min pappa var rädd för honom och jag frågade honom om han välte gravar (för det hade jag hört av någon). Han log och smekte mig över kinden. Han sa att han varken var troende eller satanist, det finns inget värt att tro på sa han. Och jag sa att jag ville sitta i hans kök någon kväll, under den där taklampan som alltid lyste. Och vi promenerade en stund. Satte oss på en ny bänk. Och han höll mig varsamt i handen hela tiden.

Vår lögn

Hittade något som jag och K författade en sen afton i min soffa:


Hon ljuger
Och ljuger igen
Hon kan inte se när hon började
Hon kan inte se varför någon skulle vilja ha
Sanningen
Den är ful
Hon vill bara ha allting hårdare
Vassare mot huden
Aldrig sluta bli förvånad
Aldrig sluta ljuga

Junisoundtrack

Rödhårig förljugenhet

Hon sitter i en säng och längtar
Hon tänker att det inte finns en gata som hon inte har gått på i den här stan
Hon tänker på asfaltsfötter och alla de trötta ögon som mött hennes
På dagar nätter och årtal
Av minnen
Kvitton
Och mjuka knän som rör vid varandra


Den där cykelvägen
Blåklockorna i diket och det där huset med den där kvinnan som alltid pratar
Men hon lyssnar aldrig
Hon lyssnar alltid
Efter
Något värt att leva för


Hon gör upp listor
Av ord värda att minnas
Av toner värda att sjunga
Av all den nonsens som gömmer sig under bångstyriga lockar
Under rödhårig förljugenhet
Och den där nyförälskelsen som hon aldrig vågar visa



(Hemskt dålig dikt, förlåt, men jag ville skriva något)

Åttonde juni

Igår cyklade du förbi mig. Du hade skinnjacka och en tröja från högstadiet. Du såg upp, under otvättat hår och finnig panna. Och trots att jag körde förbi, hastigheter som gick om varandra, friktion och vind, så fanns det en gammal påmind kärlek. En kärlek som finns kvar under bron, i luften och röken från sågverket. En kärlek som behövs skrapas fram. Och jag undrar om du kände igen mig. I vit bil, hårdsminkad yta och nya drömmar. Men ändock samma fräkniga hud och oerhörda drömska blick. Och jag undrar vad du gör idag. Om du är lycklig. Om du har någon som behandlar dig väl. För du har inte haft det lätt, det har jag hört. Och kanske, älskar någon bit i mig en liten bit i dig. Våningssängsfnittret och doften av din hud. Bilden av ert stökiga kök och dina urblekta t-shirts. Bara så du vet. Om du någon gång skulle läsa.

Your brother is my only hope

Lämnar Växjö för ett tag. Bosätter mig på Elledalsgatan. Hos mormor katter och balkongseufori. Hoppas på varma promenader, kvällar vid sjö, böcker lästa, poesi skriven, kyssar kyssta. Och hoppas bli den bästa barnbibliotekarien Karlskrona någonsin sett maken till.