Ett urval av 2009

januari: ett litet samboskap
februari: herman hesse och litteraturvetenskapsmanin
mars: en bra känsla
april: bosättning på tufvanängen
maj: tre röda bästisar på en 90-talsfest
juni: midsommarbugg med främlingar
juli: att bo hos mormor
augusti: ulf lundell och de varma nätterna
september: septemberbarnet
oktober: höstgrytorna, regnet och ensamheten
november: vänner, vin och simtag
december: julavslutning

To Prag with love

Jag har varit på en liten vinteresa i år, Prag. Och en av mina egenskaper är bland annat att vara ängslig inför allt som har med förändring att göra. Men två heldagar i Prag var alldeles perfekt för min oroliga själ. Vi vandrade längs kvarterstråken, köpte små babushkor och drack kaffe i dess olika former. Med tre vänner som man känner utan och innan men ändå inte. Med tre vänner som kommer bo i mig hela livet, även då vi i stort sätt aldrig ses eller hörs av. Och vi sa att detta skulle bli tradition och jag hoppas vi håller vårt löfte. Nästa gång tar vi Moskva.

Ett konstaterande

Han såg på henne. Uttryckslöst. Hennes ledsna ögon och den tillsnörpta munnen. Han petade sig på ollonet. Men kände ingenting. Han började tänka på hennes bröst, fast större och mindre bleka, men ingenting. Inte ett uns av lust. Kanske var det hon som saknade karaktär? Tänkte han. Han mindes hennes rörelsemönster i sängen och rös. Hennes orytmiskt pumpande ringmuskler och hennes stela höfter och suckande försök till att efterlikna ett slags stönande. Hon gav honom, omedvetet, ett avsky mot hela mänskligheten. Hon hade tagit ifrån honom hans sexualitet. Och för att bara nämna all den porr som innan väckt så mycket iver i honom som han numera såg på med förstelnad blick. Men de åt sina gemensamma måltider, sov, delade sparsamt sina tankar om dagens små ting. Och varje dag petade han sig på sitt avdomnande och döda ollon med pekfingret.

Dålig på vardag

Och när jag tänker tillbaka på helgen ser jag fingrarna genom ditt oduschade hår, ljusstaken som vi somnade ifrån utan att släcka och rödvinsberusningen i dina ögon. Och därför ler jag, när jag hittar bruna hårstrån på min kudde, därför saknar jag att avbryta dig, mitt i en meningslös mening.

Hjärter Dams sista sång

Jag drömde om Winnerbäck inatt. Han hade krymt, fysiskt och psykiskt, och jag stod bredvid scenen och smålog bittert åt hans nyare pretantiösa texter (läs Ingen soldat). Kanske på grund av att jag missades hans spelning igår. Vilket var första gången sedan jag för första gången såg honom 2003. För vi har haft många fina stunder jag och Lars, men ibland tror jag att vi närmar oss slutet, och då blir jag så pass sentimental att jag antingen måste göra något drastiskt eller åtminstone dricka mig jävligt full. För om Lasse försvinner, försvinner halva jag, sorgligt nog.

Det jag numera (läs denna veckan) glädjs åt är min fina skrivmaskin som jag äntligen hittat en plats för. Och att det snart är fredag. För då är jag frisk. Och då dansar jag.

Fjärilen i min hjärna

Sitter på jobbet med hjärtat i handen, tekulan i glaset, fingerkladdet och ivret efter att skriva. Men ur mig kommer ingenting. Jag har kommit in i den hopplösa skrivkrampen. Men jag tänker leta upp Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna för jag har hört att det finns sidor värt att vika och spara på i den. Och jag hoppas att den kommer hjälpa mig och ge mig den där fördömda inspirationen. Så minns jag vad Annie sa till mig under projektarbetet då ingenting ville sig. Att jag skulle sätta upp ämnen att skriva om. Det fick bli mormor, bilar och konserter. Och texten om mormor blev den bästa jag nog skrivit i mitt hittills upplevelsefattiga liv. Jag kanske borde resa, kanske finns det något att skriva om då. Förhoppningsvis räcker det med Prag. Jag inbillar mig det.

Och jag tänker försöka engagera mig i den framtida uppsatsen, för i vår kommer det finnas människor jag vill träffa, öl jag vill dricka och ängar jag vill sitta på.

From the hips we don't give a shit

Jag funderade på att skriva citatet i ett sms och skicka men vågade inte och tryckte mobilen varm mellan handflator för det var kallt ute, det var det säkert. Han hade behövt se hur jag tänker. Han hade behövt höra den där textraden som egentligen inte är menad/ägnad för oss utan för ett helt annat problematiskt par med såriga hjärtan och missförståndslivsöden.

---

I'm at my best when I'm at my worst
,
We're at our worst when it's from our lips
,
And I wish that we had never talked
Our hips said it all

---

Och jag kommer sätta det i ord, det har jag lovat mig själv, men inte nu, för han är ingen man har, men han finns omkring och jag låter han finnas tills vi går in i en ny fas eller en ny årstid då det finns ursäkter som idag faktiskt inte existerar. Jag kan inte komma på en endaste undanflykt.

I kept hopin' there'd be somethin' to delay it again

Har fått en låt på hjärnan, eller kanske mer i hjärtat. Och jag vet inte vem hon är, och vill egentligen inte veta. För den passar för en kväll som denna, där tvn är avstängd, karin har gått hem men då hennes tobaksdoft dröjer sig kvar i hallen och telefonen ligger på laddning, redo för det nattliga samtalet. Det man längtat efter hela dagen. Det som ska innehålla allt och inget. Det är då jag behöver Cass Elliot, vem hon än är, vem hon än sjöng för. Den kan bara stå på i bakgrunden och ge mig tankespridhetshjärtebrus. 

Ett kärleksbrev till någon som behöver det

Rytmiskt bultande ådror, höger arm. Vi kunde kanske införliva oss i varandra, men klarar det liksom, inte. Så vi längtar. Den osynliga snöflingan, vinternatten, decemberfebern. Du frågade mig om våren 2007 eller om det var vintern 2006, när jag, alldeles flyktigt, gav dig ett kyssmärke på kinden. Jag kunde kanske lika gärna frågat dig om du läst Kerouac och låtit dig ta tag i en slinga av mitt hundramillångamörkahår. Då hade vi inte bara ögon för varandra, utan kanske alla omkring. Du gick iväg och jag såg inte ens efter dig. Du kunde tagit vem som helst runt armen den kvällen.

Vi stod vid vattentornet och det var nog sensommaren 2008 för du hade nästan skägg då, du försökte ändra ditt utseende och du undrade vad jag tyckte. Det var augusti och du grät några stillsamma tårar. Jag försökte reagera. Jag tog ett kort på oss men blixten bländade och du hade ett tomt paket folköl i din väska. Dina fingrar var alltid smutsiga och jag tänkte att det måste vara för att du är en flyttfågel, en orolig själ, på flykt efter något du inte lyckats definiera. Du hade inte ens vågat se dig själv i mina ögon.

Sen, natthimmel, fuktigt gräs, i ett av alla dessa försök till att tänka utanför ramarna. I ett av alla dessa kärleksminnen som en försöker göra vackrare än vad det egentligen var. Vi måste räkna tillbaka, se ett sammanhang, så vi har något att ge till dem som undrar över oss. Vilka vi är, hur vi känner, varför vi känner och om vi känner.

Vintertiden hade börjat

Allt kanske är fiktion men jag strök dig över håret och du berättade mörka hemligheter och jag sa att ingen skulle få veta. Jag var ensam och jag behövde dig. Visst fanns det andra omkring men vi satte oss på golvet och det var nästan som om det var på riktigt, utanför novellen. Det var precis som vi petade på varandras verkligheter. Pekade på ansikten från förr och sa att vi måste ha mötts tidigare, någonstans, på något sätt för du är så bekant. Det var precis vad vi sa. Du bytte låt och jag såg på. Lurade in mig själv i din nacke. Tänkte mig in i din famn. Letade i tankarna, men du förblev ett frågetecken. En oavslutad resa. En pekfingervals.

Försöker se syftet med allt

Håller på med en novell kallad "Ett kärleksbrev till någon som behöver det". Har upptäckt att Ulf Lundell skriver dikter. Han skriver:

'Maud

Det råder ingen tvekan om vem du är

Jag kan ditt personnummer

Jag kommer att låta efterlysa dej

Katterna och jag svälter

Kom tillbaka

Jag struntar i din stereo och din teve

Kom tillbaka!

Det här är en dikt till dej

och mej själv

och vår förvirring'

Jag tror jag älskar Ulf Lundell, på alla sätt och vis. När jag läste Jack för fyra år sedan, läste jag för övrigt ut den på två dagar, blev jag helt upprymd av en varm känsla av något jag egentligen inte kan sätta ord på. Frihet, kanske? Flyktiga kärleksrelationer, vem vet? Resor, rökiga lägenheter, knapprande skrivmaskiner, rödvin. Allt det där som inte är jag.

Det är hur man känner sig

Vi har numera hittat en gemensam nämnare, alfapet. Där vi lägger ord, funderar, möts med fötter under bord, och kanske lär känna varandra lite till. Jag har förutom detta tagit en avstickare till oskarshamn, en stad som jag känner en viss hatkärlek gentemot, lyssnat mycket på Velvet Underground, återigen och konstigt nog, vilket har varit skönt, som att hitta hem igen, (hjärtebrud), planterat om murgröna och insett att jag inte behöver vara så orolig över att man faktiskt bara lever en gång. Detta är mitt liv, en stillsam kväll där tinas blandskiva snurrar sig varm och katterna sover tätt intill elementet.

Röda nyanser

Jag tror på våren.

Allt vi lovar

I min värld är det så

Ett gammalt kärleksminne som fastnat och vägrar försvinna del III

Hursomhelst är jag glad för den naivitet, nervositet och dumdristighet som var. För vi var olika men kanske såg du något litet i mig och jag något i dig. Kanske behövde jag se dig komma emot mig den där gången, när jag nästan förlorat hoppet om oss. Det raka håret, tungt av regn, och du skrattade, det där självsäkra skrattet och torkade av mig så gott du kunde. Du la din jacka över mina axlar och tog min hand. Och alla såg. Alla som var på dalskär den där kvällen. Vi tog skydd under ett tak och viskade saker i varandras öron och om jag minns rätt ville du inte kyssa mig den kvällen. Du ville inte skada mig mer. Och det blev sommar och jag halsade vodka i min säng och skrev med darriga bokstäver om hur livet antagligen var slut. Tills jag såg dig gåendes på grusvägen den där julinatten, hand i hand med henne, så vi log mot varandra. Jag satt väl säkert på en pakethållare med en ljummen cider i handen, håret bångstyrigt. Och ja, vi log, sådär i samförståelse. Det tog en sekund. 

Novembersysselsättningar

Stubberget II

Bland mina texter från högstadie/gymnasie-tiden hittar jag tragik blandat med magik, om man får lov att skriva så. Jag hittar nostalgiska beskrivningar av hur vi cyklade på grusvägen och sjöng diverse håkan hellström låtar, andfådda och svettiga. Och jag hittar framförallt en liten hyllning till dig. Min fina vän. 

 

"Jag lyssnar på en skiva jag inte lyssnat på på länge. Sjunger med, låter tonerna krama om min hand och trycka sönder min livslinje. Den du lämnat ett hack i. För det var väl så att du skulle vara med mig livet ut. Livet är inte det samma utan dig. Jag önskar att du förstod. När du sa att du antagligen skulle glömma mig i framtiden, där i matsalen, dog jag någonstans. Min rygg gav vika och ögonfärgen blev nog mer grå än den tidigare varit. Det fastnade i mig hela dagen. Jag kände mig tre ton tyngre. Det känns inte lättare idag, men jag tänker inte på det lika ofta. Men nästan hela tiden tänker jag på ditt varma duntäcke där vi legat sönder nätter. Duntäcket som gav oss värme när vi som mest behövde det. När vi ögnade igenom busstidstabellen, i hopp om att det skulle gå någon som tog oss till vår kärlek fortare än ögonblicket. Det var under duntäcker jag sa att du var vacker, för du är, vacker. Du sa att kuddarna alltid skulle vara varma, även efter att jag hade gått. Vi värmde upp dem med vårt fettiga, oduschade hår. Och så ska det alltid vara. 

Blommorna och bladen. Vi satte kanske inte båtarna i bäcken och såg dem segla in i tunneln den där tidigare vårdagen. Men vi satt där med våra ben och dinglade. Vi låtsades vara vuxna och delade ut protestlappar. Men vi märkte nog ganska snabbt att vi fortfarande var barn - ung vänster var nog ingenting för oss. Vi ville liksom åt någonting som ingen annan såg. Vi ville vara djupare än avloppsbrunnarna vi hoppade på i hopp om evig kärlek. Vi ville vara poetiska och röka på, men ville samtidigt ha en framtid, en utan rökmoln och förskingringar. Och det vi antagligen innerst inne ville var nog att det skulle vara sommar mest hela tiden så vi kunde sitta på våra bänkar och vara bekymmersfria och förälskade. Vi ville nog att solen aldrig skull gå ner så vi kunde gå barfota hem, hand i hand.

Det intima, ärliga. Jag höll dig hårt varje kväll. Och ville aldrig skiljas från dig. Och din hud luktade sommar då. Dina knän var bruna och skrubbsåren rosa. Vi slickade varandras sår och försökte ta bort det onda, så gott vi kunde."

Åren då ingen ville se mig riktigt i ögonen

Jag drömde om dig inatt. Egentligen var du inte ens med i drömmen. Men du var där i bakgrunden, osynlig, och drog i mina trådar. Som vanligt. Jag drömde om dina svärföräldrar. Att de var arga på mig. Och jagade mig från gatan där jag brukade gå. Och jag sprang hem, fylld av skam. Jag gick förbi balkongen där vi slängde upp ett par trosor. Väggen där vi krossade en flaska cider emot. Bänken där vi satt och drömde oss bort. Körsbärsträdet där vi spenderade timmar under, gömda och glömda, med röda fingrar och tungor. Bänkarna där vi ristade in våra initialer. Huset dit vi klättrade upp den där natten, och såklart blev bortkörda. Affären där vi försökte köpa cigaretter, snus, cider, folköl, vad som helst som gav oss någon form av rus. Fiket där vi drack saft ur sugrör och väntade ut tiden. Gatan där vi gått fram och tillbaka, och fram och tillbaka igen. Med hopp om att få uppleva små små stunder av kärlek. Det jag sökte i dina ögon. Det du synade. Du med dina käkben. Kantiga ansikte. Hårda ögon. Lockar i nacken. Ådror längs armarna. Och i drömmarna står du där fortfarande, osynlig eller synlig och ger mig små påminnelser.

Ett gammalt kärleksminne som fastnat och vägrar försvinna del II

Och min mamma litade aldrig på dig. Hon tvekade när jag bad om några minuter till. Oavsett var klockan var, bara någon minut till där du kunde berätta om allt som hänt dig. Alla du kände, alla famnar du varit i och allt du rökt och druckit och lyssnat till. Varenda eko i natten. Alla tankar du någonsin tänk och alla drömmar du kanske någon gång skulle uppnå. Vi hade nätterna. Jag låg i skinnsoffan och viskade. Batteriet dog. Pengarna tog slut och jag tror att det var vår kärlek. Efteråt lyssnade jag på nattradion, bara ifall de råkade spela vår låt, bara ifall de råkade tänka på oss, på det lilla fragmentariska vi hade. I en skinnsoffa, genom en telefonledning, voa trumhinnan vidare till hjärtat. Sedan drömde jag om din oberörda blick. Dina starka händer. Ditt rörelsemönster på skolgården. Och din mun runt cigarettfiltret.

Ett gammalt kärleksminne som fastnat och vägrar försvinna del I

För egentligen minns jag inte hur vi kysstes, bara att vi gjorde det. Kanske nuddade din tungspets min. Kanske var dina händer nersmutsade av jord. Huvudsaken var att du tog på mig. Strök dem över mitt raka, slingade hår. För jag minns att du tyckte jag var fin den dagen. Med ljusblå stickad tröja, kostymbyxor med pressveck som kliade men som jag visste att du skulle lägga märke till. Det var för dig jag ville vara. Och jag vet att jag inte var någon alls för dig. Jag vet att du kysst mer spännande människor i ditt liv. Rört vid smalare midjor och mjukare hud. Ditt liv var fullt av liv medan mitt liv var fyllt av dig. Anteckningar, bilder i taket, sparade sms och små små bitar som jag gjorde till vårt. Och bevarade i mitt hjärta.

Vad allt handlar om

En hemlighet

När någon är för hårdhänt och sårar mig, även fast jag inte ens inser det eller vill erkänna det för mig själv och när det gått en lång tid innan någon lagar mig eller frågar hur mår du idag, så bildas det en karta på mitt bröst. En karta som bränner, som jag vill blunda för men som finns där ändå och de säger nu är du röd igen Sara. Röd, något som egentligen borde få mig att må så bra. Och jag tänker, om det ändå vore en karta över Europa, eller något lindrigare. 

I någons handflata

och alla de timmar

vi varvat andetag i luren

och jag ängsligt vikt ett 

papper för många gånger

minnen har förflyttats

men vi är båda övertygade om att 

hösten flämtar i våra lungor

Allt som är ditt

Här var vi ovänner. Det finns något slags allt eller inget i din blick medan du viker ihop dina kläder för hemfärd. Vi drar i varandras trådar så hårt det går. Jag lägger upp små hinder, försvårar för dina kärleksord. Du snavar och ramlar in i min famn. Vi är nog hjälplösa båda två. Du vill ha mig och jag vill ha dig så starkt att vi snart skaver sönder den tid som varit och den tid som blir. 

You're worth the trouble and you're worth the pain

Häromdagen plockade jag en flugsvamp som Alice fick nosa lite på. Kan tyvärr inte rå för denna förkärlek. Och jag har börjat plita på ett antal brev som jag tänkte glädja nära och kära med. Dock drar jag mig för att handla frimärken, lat eller kanske dum i huvudet, vet ej. Men mamma är här nu och hon gör mig rusig i själen, inte enbart för att hon bjuder på klänningar och julmust utan för att jag får ge henne en paus från vardagen och hon får ge mig en paus från den sovjetiska expressionismen.

Min brevlåda gapar i alla fall inte tomt, fick ett magiskt men tragiskt litet vykort från huvudstaden som gjorde mig varm i hjärtat. Hon är min enda röd, och henne måste jag vara rädd om, så tänker jag ofta. 

Sommaren tog slut idag

Jag lägger mig ner nu. För jag har försökt lappa ihop oss i flera år. Men det kommer nog aldrig bli vi. I alla fall inte det viet jag söker. Det kommer alltid finnas fler, som tar större plats, och är viktigare om du sätter det i en relation till varandra. Jag kommer aldrig bli den du vill att jag ska vara. Men, även om du någon gång skulle fly, kommer jag alltid finnas här och vänta på dig. För det är så jag fungerar. 

You were barely on my mind

Här ligger vi och cyklar i en soffa ingen ville ha. Vi kanske var trötta av hamsterdansen, kaffet i köket eller av varandras läppar mot varandra. Så vi cyklade en stund. Vi la våra ord i varandras. Du kanske rättade en felaktig fras hos mig. Jag kanske strök min hand i din nacke, bland allt brunruffsigt hår. Jag kanske inte insåg hur den där stunden, som lyckades fångas på bild, var bättre än alla dessa mörka höstnätter utan frågan om promenader eller tryggheten av att se dig studsa förbi i din lägenhet, varje gång man går förbi. Du kanske rörde i någon gryta, eller skrev på någon viktig rapport. Då insåg jag inte det jag inser nu. 

Faktiskt

Jag kommer på mig själv att göra allt det här för pappa. För att jag en dag ska kunna köpa honom något för pengar som är mina egna. Och få honom att säga att han är stolt över mig. En gång har jag hört honom säga det. Det var någon sommar. Och av en ren händelse stod jag i hallen och hörde honom ifrån köket, hur han pratade om min utbildning, min strävan efter ett jobb och allt det där, som jag står för, mina tankar, drömmar osv och hur han stöttade dem och hur han tyckte att jag var duktig. Och jag minns att jag blev rörd. Och lite tagen av situationen. Så jag backade några steg bakåt, ville inte att han skulle ana att jag hade hört honom.

För trots att det aldrig är han som svarar i telefonen när man ringer, trots att han i stort sätt aldrig hälsar på mig och trots att vi kanske inte pratat så mycket som vi borde, genom hela min uppväxt, så är han och jag i stort sätt identiska. Med samma trubbiga näsa och gråa skarpa blick och med samma fanimej och bultande hjärta - det kanske inte bultar för samma saker, men fan vad det bultar. 

Kanske behöver vi inte prata, kanske vet vi precis var vi har varandra ändå. Kanske spelar det inte någon roll att han är gammal och jag är ung. Och att han inte fattar syftet med bibliotek eller egentligen något av det som jag brinner för. Jag vill innerst inne bli en poet och han skriver tandlärka då han menar tandläkaren, men det gör inget. För i hans ansikte finns bitar som jag måste ha för att överleva. I hans stammande röst, händer, enkla livsfilosofi och ensamhetsvardag. Och varje gång jag ser bilden av oss hoppandes på stenar på Astrid Lindgrens värld, han med händerna knutna bakom ryggen och jag efter honom med kippande andetag, så känns allting bra igen. All meningslöshet rinner av mig. Omedelbart. 

Förälskad över en natt

Inatt drömde jag om Stockhom. Jag gick på gatorna i en röd kappa och det snöade tunga, stora flingor som fastnade i håret. Och alla jag mötte log mot mig. Och jag tänkte, varför har jag i alla tider ställt mig emot den här staden. Människorna är vackra, gatorna likaså och till och med jag är vacker här. Så nu sitter jag och hoppas att den här kärleken inte är temporär och dör ut inom några månader. Jag hoppas att jag en dag sitter på Gärdet, på en rundad balkong med murgröna som klättrar längs räcket och med katter som solar sig på marken.





För Växjö är inte en stad att bosätta sig i, för oavsett regnrusket, sjöarna, Linnéparken och älskade Sandgärdsgatan så är man endast här på besök. En flyttfågel som vilar sig lite.

Ett uppbyggt mönster

Hon sjöng alltid på något. Han undrade vad. Hon kunde inte svara på det. Hon knöt istället händerna runt hans hals. Han log. Hon bad honom att sluta. Men det kunde han inte. Så där satt de, mittemot varandra i en säng. Med bröst fyllda av avigheter. Hon stirrade på det där ärret han hade i pannan och han stirrade på hennes mungipa. Han skulle aldrig lämna henne. Det var förutbestämt. Om nätterna drömde hon alltid, men aldrig han. Om dagarna fantiserade hon, men aldrig han. Hon var dåtid. Han var nutid. Båda vägrade blicka framåt. 

Fotot har en liten räv tagit. 

En natt som denna då jag verkligen hade behövt ett regn utanför

Här satt jag och drack en kopp kallnat te lyssnandes till min nya favoritlåt med Dylan. Inte särskilt intressant, jag vet. Och jag har varit ganska tyst idag. Hållt mig för mig själv. När jag gick hem såg jag karlavagnen. Katterna mötte mig i dörren. Jag satte på Dylan igen, och sjönk ner i något hörn en stund.

Herr Detalj

Är saknig, behöver; sängprat, kaffedoft, kastanjeögon och elvis 70-talsepok på repeat. Precis som du. In i minsta detalj. 

Girl laying down

Ikväll känner jag mig lite vissen av massor utav anledningar som jag egentligen inte kan sätta ord på. För en stund sen satt jag lutad mot sängen och tyckte att livet var ytterst meningslöst. Jag tänkte på vänner som jag förlorat och vänner som jag har kvar men som jag i stort sett aldrig har hos mig. Jag tänkte på kärlek, ytterligheter och såklart framtiden. Den kommande storstadsångesten. Hur ska jag kunna flytta till en ny stad, börja ett nytt jobb och få en skaplig tillvaro?

Men jag försöker se "glädje i det lilla" som att mormor ringer en tvåminutare och säger att hon saknar mig och katterna. Min lilla nostalgilåda med brev, biljetter, dagboksanteckningar, dikter med brända hörn och små skolfoton, som kan vara kul att pilla i för att minnas en tramsig men ändock vacker barndom. Karins små finurliga ögon som letar sig genom rummet och borrar fast sig i hjärtgropen. En tekula som inte smular, en bra man (Strage) som ger mig populärhistorik- samt kultur i sängen, Klara som försöker hålla en konversation på msn, Emmely som tipsar om bloggar och fina smycken beståendes av gaffel/sked/kniv berlocker. 

Berättelsen om Majken

Majken är min förstfödda. Jag hämtade upp henne den första maj på en bensinmack i utkanten av Växjö. Hon darrade som ett litet ängsligt löv och låg under soffan i ett dygn. Med sig hade hon en rosa liten handduk som hon envisades med att ligga på. Nu är hon 1½ år gammal och kurrar varje gång man rör vid henne. Om nätterna ligger vi sked för hon spinner så där tyst så man faktiskt klarar av att sova. Och om morgonen får hon det sista av min fil och ligger i handfatet när jag borstar tänderna. Och när jag tänker efter så är hon mig och jag är henne på alla sätt och vis. Hon är min bästa vän men dessutom värsta ovän och ibland min syster. Hon är lika rädd, envis, trött, tjurig, nyfiken, ängslig, maktlös, söt, och högljudd som jag. Och i andras ögon är hon den ständiga tvåan, den svåra katten. Men vi kommer bra överrens, även då det endast är på hennes villkor. Det är Majken och jag, i vått och torrt. Och Alice förstås. Världens bästa familj, sammanfattningsvis. 

Muntligt

Och idag insåg jag att jag aldrig kommer vara den som berättar en anekdot ur mitt liv. Jag kommer aldrig vara öppenhjärtad tillsammans med en grupp människor. Dels kan det bero på att jag är tämligen ointressant och dels kommer det handla om att jag hellre lever mig in i en annan. För jag är nog egentligen en hel värld människor, som bara drar och rycker i mig. Och idag är jag den som når en insikt. 

Skummig öl

I onsdags fyllde jag faktiskt år. 21 höstriga år är jag nu. Och jag det kanske var den mest stillsamma födelsedagen jag haft, men en av de finaste definitivt. 

 

Jag fick ett prickigt anteckningsblock där alla fick skriva några rader om mig, anonymt dessutom. Här kommer ett utdrag:

"sara vår fina vän är en mycket söt liten bajskorv.

men oftast av allt. ja oftare än allt de andra, såg jag hur de röda vågorna våldtog ditt blodomlopp. 

och jag hoppas att vi end up i närheten av varandra och delar Svenssonlivets vardag med varandra. då vill jag göra din vardag värd att leva för du kommer göra min. 

kanske går det bra med en kopp te på tu man hand. eller en räka. gillar ölatmosfären, känns som vi lever bäst då."

Och jag fick skriva en liten hälsning till mig själv, vilket jag också gjorde:

"puss på dig Sara. du har mjuka kinder och en mjuk näsa. och din hand är säkert varm. skriv en dikt om mig någon gång."