En del av dig

Jag ger dig mina frågvisa handflator. Jag ber dig berätta om något. Ett minne. Något som jag inte känner till. Om en dag då jag inte fanns i ditt liv.

Your father will not know

Jag fäller ut mina nyckelben. Och landar i din kantiga famn.

Courting blues

Rikard har inga möbler. Han är en man utan bekvämligheter. Ofta har han kostym. Övrig tid spenderar han i skogen. Det här är en sorts hyllning till Rikard. Egentligen till alla alternativa män där ute. Den kanske inte är rik på ord, eftersom jag ofta har en tendens till att bli överflödig.

Home is wherever i'm with you

Ett löfte som jag har gjort till mig själv, är att en vacker dag starta upp en liten butik. I den butiken ska det finnas en bokhylla med böcker att köpa men även att läsa på plats i soffor och fåtöljer till knastrande vinylskivor som spelas. Det ska även finnas second hand kläder, gamla tallrikar, tavlor och lampor för försäljning. Förhoppningsvis har jag kompanjoner som stödjer mig i detta och hjälper mig med ekologisk kaffe- och brödförsäljning. Jag ser det som att vi sitter i en höstig storstad och bestämmer detta, kanske om 10 år framöver, när vi inte fått det jobb vi egentligen drömt om.

So long Marianne

Kanske tappar jag en bit för varje dag som går. Kanske bleknar jag mot vita väggar. Mot vem som helst. Och glömskan färgar mig i obäddad säng. Samlar stavfel i en ficka. Låter frågetecken skava mot min hud. Och ser ut mot blågrå himmel. Känner hur alkoholen till och med ställer sig emot mig. Han lyssnar på min röst. På mitt missnöje. Torkar vilset öga och ler till svars. Vi promenerar, jag säger, vi går en helt annan väg. Långt bort härifrån. Låt mig slippa de vita tegelhusen, innegården, tomheten och tegelplattorna. Hagarna med tröttsamt betande hästar, sjön med smutsat innehåll, snöhögarna som vägrar försvinna. Låt mig slippa det här nu. Deras samstämda blickar. Min ensamhet. En ihålighet, som du aldrig kommer att förstå.

Och hon utökar min samling av skivor. Ger mig en starköl, tålmodig som få. Och undrar hur fan allt ska bli nu när jag försvinner härifrån. Hon säger att jag är hennes stöd, hennes närmaste. Och jag skrattar åt min egen karaktär. Är jag någons närmaste. Jag är egen. Jag är egendomlig. Men vacker. Detta vägrar jag tro på. Ta tåget, det är inte allt för långt. Hävdar jag. 

Isolering

Imorgon isolerar jag mig. Och det får mer än gärna regna på morgonen, precis som idag. Så jag kan ligga kvar i sängen, med en seriebok och en katt vid knävecket. Så kan resten av dagen gå ut på att se en Kaurismäkifilm, promenera till affären, dricka te, träna och sortera bland spotifylistor. Mot kvällningen tänker jag leta upp en flaska vin eller annan dryck som ger mig berusning, karaktär och med andra ord inspiration och skriva texter som aldrig förr.

Som inatt när jag vaknade

Ibland så tänker jag; skulle jag kunna leva resten av mitt liv med denna människan. Ofta nickar jag till svars.

Kvällar som detta

Igår var jag synthare. Med slips, mörka ögon och en liter vin i fickan. Idag är jag svårdefinierad, med svarta bågar, ett rufsigt huvud i knäet, träningsvärk i armarna och rabarberglass i magen. Men är huvudsakligen nöjd. Och har en tro på april, som månad och tillstånd.

Save it for someone who cares

Det måste handla om någonting. Vilket det sällan gör. Det kan handla om oss, att du sitter bredvid mig och säger att du är lycklig, att hela din kropp vibrerar, fullkomligt dunkar av små kärleksögonblick. Det kan handla om den råa luften, då jag knackar på ditt fönster och får all stress att plötsligt försvinna från våra liv. Den betryggande natten, ändock raska steg hem. Det handlar om det som är rätt, i förhållande till det som är fel. Det känns rätt att försvinna härifrån snart. Det känns rätt att gå på en mörkbrun korkmatta, se en helt annan gatas liv utanför fönstret. Hundrafemtio meter till havet.

Vi dansade en sommar

Har kommit in något slags dansstim. Men enbart psykiskt. Helst sitter jag nog stilla numera. Och dricker av det ättiksliknande vinet, räknar på timmar och försöker uppskatta ljuset även en molnig dag som denna. Finns att hämta här.

Jag var 17 år då

Idag sitter jag i vårkjol och ser ut över biblioteket. Känner mig tillfreds, lugn och trygg. Känner att det är här jag vill vara, för en gångs skull har vilsenheten stillat sig. E sitter bredvid. Hon har den största och finaste rosetten jag sett på länge på sig. Köpt 2005. På vågen. Då tänker jag att jag saknar Bergkvara. Blå hallen och saltskär och promenaderna i ragnabo. Då saknar jag husknutarna. Den eländiga katten och smultronlandet. Men det spelar ingen roll hur mycket jag saknar, längtar och vänder in och ut på tanken, för det är förlorat. Det är dåtid.

Mars och en förhoppning

Huden smakar salt och doftar som vårens första riktiga sol. Bröstet blommar ut av rödfläckigheter. Jag blundar men ler inombords. Och planerar ett boende några mil härifrån. Där du kan lägga dina jeans i min byrålåda för första gången.

Tillsammans

Om vi letar. Kan vi säkert hitta små likheter. Som de trubbiga ögonen. Och möjligtvis polisongerna. Fotbollen och siffrorna de lägger i relation till varandra. Och att de med all säkerherhet ser fredagen som veckans bästa. Då man ska unna sig något. Ett wienerbröd, en grogg och en dusch. Sen går de promenaden genom kalla natten, där han lägger händerna bakom ryggen i efterslänten.

Med väderstrecket i handen

Vi trodde det skulle bli bättre med tiden, men hade fel. I tanken var vi relativa, oslagbara, som något jag aldrig tidigare sett. Nu längtar vi åt olika håll, ser med vissen blick mot blå himmel med grus innanför skon. 

Här och nu

Hej, under helgen har jag varit på genomresa. besökt flick- och pojkrum, lyssnat till en ung trubadur, skickat små sneda leenden till ett födelsedagsbarn, krackelerat inombords av mormors förfall och hennes numera återkommande glömska (i det här fallet är glömskan inte vacker). Dessutom har jag återigen suttit på kms barstolar med en liten klump av besvikelse i bröstet. Kanske gör sig km ändå bäst då man är nyligen 18 fyllda, då man är oerfaren och fager och enbart har 950 kronor att leva för. Jag vet inte. Men jag har kärleken, och den har jag haft i ett år nu. Därför ler vi mot varandra och äter av den billigaste delikatessen vi kan tänka oss, chokladpuddingen.

En nedräkning

Jag sa, vi borde sätta oss på det där fiket inne i stan, där tanterna har små hattar och förkläden och man får betala vid bordet. Där kan du ta en kanna kaffe och jag kan äta de där frasiga franska våfflorna och så delar vi jämnt på tidningen, du tar sporten och jag kulturen. Så kan vi sitta där. Men din armbåge intill min. Vid fönstret. Det kan gå årstider. Så länge jag får sitta så med dig.

Mannen med de grova händerna

Jag skrev någonting häromdagen, om en vemodig man såklart.

"Han ångrar alla de flickor han borde tagit tillfälle att kyssa. Han undersökte aldrig deras kroppar mer än i tanken. Tanken om deras uppsyn mot hans uppseendeväckande mjuka läppar. Viljan trycker fortfarande innanför tinningen. Han minns deras axlar och hur huden knottrade sig när nattens svagare temperaturer gjorde sig synliga. Han brottades alltid med sin egen mystik, det var det enda han egentligen lade ner tid på, att göra sig svåråtkomlig. Då det väcktes ett samtal lämnade de honom, hans intellekt krävde tålamod. Hans mystik var bräcklig. Det var han och tystnaden som gick hand i hand. Så länge han stängde inne varenda ord fick han beröringen han ständigt längtade efter. Nu letar han efter ett cigarettpaket han måste ägt. Lutar sig över köksbordet med lungorna sprängda av outforskad kärlek."

När du lämnat mig finner jag alltid ursäkter till att skriva

Måndag, kallnat te, läppar som byter hud och dina späda andetag från telefonen. Jag tänker på dina linjer i handflatan. Din sömn när jag ser på. Jag tänker på hur jag viskar när jag viskar till dig (ljudvägarnas brus). Jag tänker på orden vi sparar hos varandra (drömspråket). Den lilla kartan i ditt öga, spåret jag har bestämt mig för att följa.