Bära eller brista

Jag har glädje av: min man som läser Dostojevsjkijs Idioten med bar överkropp, natten utanför och min bästa vänner: en några hus bort med en bok om 150 fåglar och deras läten, en några mil bort på en madrass i en stor stor stad. Jag har glädje av min hinkgrill, några ungar på jobbet som gillar det jag gör, drömmen om en påsk i Barcelona, Paris eller kanske Amsterdam, min mormors plötsliga glädje och mina sticklingar. Inget annat.

För vad livet nu är värt

Stanna livet här. Just i denna sekund. Och bara låt det vara. Hela livet ut.

Logiskt

Jag klarar inte längre av lyckliga personer. Tänker att de är naiva. Våttorkar golvet, klipper av de utblommade knopparna. Ska börja läsa om Julia Andersson och kärleken i hennes liv. Ska börja ta mig samman. Hänger fram seglarklänningen, den svarta, med vit krage. Den luktar damm, källarrum och gamla tider. Har aldrig vågat bära den tills nu. Tills på lördag. För hans vilda ögon. För hans liv.

Jag låtsas som om det är av kärlek

¨

Jag måste bli bättre på det här, så måste det bara bli. Dagarna äter upp mig. Försöker bokstavera upp det i min dagbok men glömmer även där. Människor, kommer och går. Jag läser bok i solsken. Kör ut på öar, över broar, förbi sund och strandkanter. Köper ett pussel som jag tänker limma samman och rama in. Tänker att jag håller på att bli precis som mor och far för cirka 40 år sedan, som bodde i en lyhörd tvåa med hemlig sherry i köksskåpet och pussel som ska läggas på köksbordet.