Hon är den minsta katten jag vet och fyller 1 år den första juni. Ibland när hon sover så snarkar hon och sprattlar med tassarna som om hon jagar något i drömmen. Och när jag lyfter henne och bär omkring henne andas hon fort och pustar lite över hur jobbigt det är att inte få vara ifred. Oftast ligger hon i sitt hål på katträdet med tassarna över ansiktet. Ljudet av när hon tuggar på torrfoder är trygghet för mig. Och när hon lägger sig bredvid en i soffan och spinner utan att man ens rör henne, bara den där blicken av de små bruna blinkande ögonen. Lilla blåbäret. Dysterkvisten. Min fina Alice.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar