Hej, jag tittar på Grotesco och saknar dig. Jag tänker att du säkert sitter några mil bort och ser exakt samma sak. Jag ler åt bångstyriga göteborgare, jag ler åt allt du säkert ler åt. Vi ler ihop. Jag känner det i hela kroppen. Du ringer mig inte. Telefonen har inte varit din vän, inte som muntligt verktyg. Du skriver. Jag pratar allt mer. Om nonsens. Jag måste prata. För att inte bli galen. Och ensam. Och jag vågar inte riktigt be dig ringa mig. Så jag väntar, på ett samtal, som säkert kommer snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar