Och så blev mormor sjuk. Men det låg i luften, visst gjorde det det. Jag sov oroligt, pratade med P om att ta mormor ut på höstkaffe om söndagen som kommer. Och så låg hon bara där, tappat talet, återigen. Tappat kilon, kanske till och med förståndet. Vi satt på sjukhuset och klappade på hennes tunna ben. Åkte hem och grät i bilen, grät på sängkanten, grät på jobbet. Tills det ljusnade igen. Nu har det ljusnat något. Hon kan säga enstaka meningar. Hon får komma hem på måndag. Men inget blir som förr.
1 kommentar:
(bara en kram. och så ville jag tacka för tips på brott! stapplade igenom hela zuzaks jokern men nu är läsningen ivrig igen.)
Skicka en kommentar