Sidor

torsdag 23 juli 2009

En av alla dem

Ibland drömmer jag fortfarande om honom. Hans händer. Hur jackan knastrade när han böjde sig fram mot mig. Trots att vi egentligen aldrig var någonting. Men jag hade en bild på honom i taket. Ville att det skulle vara det sista jag såg innan jag somnade. Det var då jag började skriva dikter. Ett anteckningsblock, en dagbok, kylskåpspoesi. Överallt bildade jag hans namn. Och i skolan strök jag mig mot de väggar jag visste att han hade rört. Och varenda kväll pratade vi. Han sa att jag var fin på något sätt. Att han inte kunde sätta fingret på vad det var. Och han sa, tror du jag skulle ringa dig kväll efter kväll och prata i flera timmar om jag inte var så jävla kär i dig. Jag skiter i vad det blir för räkningar, sa han. Han sa så mycket. Men det blev aldrig mer än de där meningarna han strödde omkring sig. Jo, en kyss. Den mest vibrerande kyssen jag någonsin upplevt. Med smak av whiskey och något mer. Kanske söndersmulad tobak. Bakom gympasalen såklart. Med hans hand i min. Och sen den där kvällen. När det regnade, och vi sökte skydd under samma tak. Och hans viskade saker i mitt öra jag tyvärr inte minns. Där stod vi i tre timmar och nyktrade till i varandra.

1 kommentar:

Lisa sa...

Du skriver så bra, så fint, så så så!