Någon slags dedikation

Jag tycker om dina långa förklaringar och hur du använder händerna när du pratar. Och jag tycker om när du dricker kaffe på morgonen och att du inte alltid låter mig bestämma. Samt att du blåser ut röken jättehårt varje gång du drar ett halsbloss. Sen tycker jag om din röst efter du druckit tre öl och dina buskiga ögonbryn och stora steg när vi är ute och går. Och att du blir svartsjuk då jag drömt en dröm om Henrik Burman eller någon annan dum gammal tonårsförälskelse. Jag tycker om att jag kan säga vad som helst till dig utan att du skulle tycka jag vore knäpp och att jag kan förlora mig i din armhåla. Jag tycker även om hur vi skrattar åt andra människors utseenden och sätt att prata, som om vi själva vore felfria. Och jag tycker om hur pass olika vi faktiskt är och att vi alltid kommer vara det.

Jag skriver för din förvirrande blick

jag i en instängd garderob

mammas kläder doftar tungt morgonljus

parfym från en gammal fest

och söndertrasad klänningar fäller spetskragar mot min hud

jag instängd i mig själv

letar minnen från en jeansficka

faller genom polokragar

skär mig på blixtlås

knappar som smeker

över kinder och ner till midjan

förlorad i ett garnnystan

mammas unga kropp förlorad för en natt

för ett liv

av kyssmärken på spetskragar och blek hud i ett nattskimmer

jag ser allt när jag blundar

fast hon inget sagt

-----

Gammal dikt från gymnasietiden som behöver och får en liten plats i offentligheten. 

If you're feeling sinister

Jag minns sommaren 2007 när jag var fräknig och kanske till och med lite solskysst. Jag låg ute i gräset och läste Marcus Birro och klappade grannkatten och badade nästan varje dag.

I juli åkte vi till skåne och drack öl och gick på spelningar. 

Jag åkte runt i min Volvo 740 och lyssnade på brusig radio. 

Det var även sista sommaren i mormor och morfars hus. Morfar gick bort så jag försökte spendera så mycket tid som möjligt hos mormor vilket innebar popcorn, kortspel och övernattning.

Vanja och jag skickade fyllesms en tidig kväll på Allégatan. Och åt tårta. Och körsbär.

T och jag vågade oss ut i en ny stad. Och fann öl.

Tills kvällarna såg ut så här, och det var höstfiltstedrickningsumgänge. 

I love you with all the madness in my soul

En nybryggd kopp berusning står i mitt kök och svalnar

Det är fel tid för fel slags tungor

I rörelse med varandra

Och sen all den här klassiska poesin som jag hatar att du älskar

Fönstret på glänt

Med ögonlocket halvt slutet 

Och dina fingrar på min hals

Augustisoundtrack

Markus Krunegård – Den som dör får se / Markus Kyrkogård

osv, osv, osv.

Det blir vår och det blir sommar men här vilar en förbannelse av höst

Det är något i dina ögon

Jag hade en bästa vän en gång som jag inte kunde vara utan. Som jag ville spendera varenda dag med. Allt annat kändes oviktigt. Jag minns våra ord och hur våra dofter blandades när vi sov i samma säng, alla de där nätterna. Hur hon blev fullkomligt förlorad i Kent och jag i LW. Hennes favoritlåt var Visslaren men vi lyssnade mest på Blåjeans för den betydde väl antagligen något för oss båda, något vi aldrig sa och hon hade vinröda converse (jag svarta). Om nätterna gick vi långa promenader, spelade in filmer, våra röster på kassettband där vi pratade om det mest meningslösa ändock mest meningsfulla jag någonsin pratat om. Allt annat kändes oviktigt.

Om vintern låg vi på min säng och ältade sommarminnen. Och om sommaren cyklade vi till havet och drack burköl på bryggan, tappade bort mobiler men aldrig varandra i de där stjärnklara nätterna. På hemvägen tog vi omvägen för att se om hans bil var hemma och hon ville se om hans fönster lyste. Så la vi oss på den varma asfalten och lyssnade i marken efter bilarna och sommarvärmens tystnad.

Vi höll nästan aldrig handen ändå minns jag hennes sträva handflata och runda naglar. Jag minns hennes tårar när han lämnade henne. Jag minns hennes första hångel. Hennes första fylla. Och det gör mig sorgsen att minnas. Ändå kan jag inte låta bli. Jag måste. För det är augusti och jag går gatorna vi gick, ser bänkarna när vi satt och pojkarna vi älskade. Och jag vet att jag aldrig kommer att få en vän som henne. Den där naiva vänskapen, där allt annat känns oviktigt. Och jag kommer fortsätta skriva om henne, så hon inte försvinner ifrån mig.

Förbipasserande

Om det fanns chanser för sådana som oss
Så skulle vi inte våga ta dem
Och om du öppnade dörren famnen ögat
Så skulle tiden hursomhelst ta slut
För ditt hjärta slits snart itu av
hemlighetsmakerier
och röster utanför fönsterkarm
Kafferomantiken även kallad

Den där oskrivna poesin du aldrig erkänner
eller förbjudet finger smekandes fel kind
För du är för gammal för allt det här
Men det inser du aldrig förrän dagen därpå
Då morgonen präglas av sentimentalitet
och oförsiktighet
En oanad längtan
Doftlösa lakan
Ett sorgband runt våra kroppar

He didn't leave you much, not even laughter

Vad gör hon Glasdockan? Sover hon? Jag vet inte.

Alla män borde vara som Ulf

Foto: Ulla Montan


Längtandes, Ivriga, Otacksamma, Svettiga, Omöjliga, Hesa, Använda, Dolda, Oblyga, Kåta, Kärleksfulla, Hänsynslösa, Vibrerande, Råa, Smekandes, Lugna, Vackra, Tanklösa, Förstående, Livsnjutande, Nostalgiska, Förbannade, Kraftfulla, Fullständiga och Onyktra.

En stunds memoarer

Och ibland tänker jag på framtiden. På städer. Och den där väntade ensamheten. Letandet efter ett liv. Kanske kommer jag tröttna på böckerna i hyllorna och det där evighetstidsfördrivet kallat jobb. Kanske söker jag då upp Tina, och startar det där bokcaféet. Kanske luktar hon fortfarande vanilj då och har nerbitet nagellack. Kanske glömmer jag bort att skriva, men troligtvis inte. Förhoppningsvis har jag hittat en skrivmaskin då, ett hemligt projekt (en födelsedagspresent), en liten dröm. Kanske reser jag någonstans, men antagligen inte. Jag har egentligen inget behov av att se nya saker. Jag är ganska tråkig, som ni alla vet. Antagligen finns det en man i mitt liv. Jag brukar vara ganska bra på att bli innästlad i diverse relationer. Och kanske älskar vi då varandra och har gemensamma intressen och tar promenader i samma takt och träffar över-underläpp när vi kysser varandra. Kanske passar jag i hans famn då och har lärt mig dricka rödvin för det är fint även fast tänderna blir missfärgade. Och om vi har tur fastnar vi inte framför tvn varje kväll. Om vi har tur har vi inte ens någon tv. Och han ger mig kanske vad jag vill ha då, för det måste finnas någon som kan det. Kanske har mormor dött då. Och katterna med. Vem vet vad som lever kvar hos mig. Så länge Emmely finns kvar. I någon del av landet. Vi behöver inte prata varje dag, om hon inte vill. Men hon måste veta att jag älskar henne. Och hon måste vara lycklig. För hon är min bästa vän.