En stunds memoarer

Och ibland tänker jag på framtiden. På städer. Och den där väntade ensamheten. Letandet efter ett liv. Kanske kommer jag tröttna på böckerna i hyllorna och det där evighetstidsfördrivet kallat jobb. Kanske söker jag då upp Tina, och startar det där bokcaféet. Kanske luktar hon fortfarande vanilj då och har nerbitet nagellack. Kanske glömmer jag bort att skriva, men troligtvis inte. Förhoppningsvis har jag hittat en skrivmaskin då, ett hemligt projekt (en födelsedagspresent), en liten dröm. Kanske reser jag någonstans, men antagligen inte. Jag har egentligen inget behov av att se nya saker. Jag är ganska tråkig, som ni alla vet. Antagligen finns det en man i mitt liv. Jag brukar vara ganska bra på att bli innästlad i diverse relationer. Och kanske älskar vi då varandra och har gemensamma intressen och tar promenader i samma takt och träffar över-underläpp när vi kysser varandra. Kanske passar jag i hans famn då och har lärt mig dricka rödvin för det är fint även fast tänderna blir missfärgade. Och om vi har tur fastnar vi inte framför tvn varje kväll. Om vi har tur har vi inte ens någon tv. Och han ger mig kanske vad jag vill ha då, för det måste finnas någon som kan det. Kanske har mormor dött då. Och katterna med. Vem vet vad som lever kvar hos mig. Så länge Emmely finns kvar. I någon del av landet. Vi behöver inte prata varje dag, om hon inte vill. Men hon måste veta att jag älskar henne. Och hon måste vara lycklig. För hon är min bästa vän.