Vintertiden hade börjat

Allt kanske är fiktion men jag strök dig över håret och du berättade mörka hemligheter och jag sa att ingen skulle få veta. Jag var ensam och jag behövde dig. Visst fanns det andra omkring men vi satte oss på golvet och det var nästan som om det var på riktigt, utanför novellen. Det var precis som vi petade på varandras verkligheter. Pekade på ansikten från förr och sa att vi måste ha mötts tidigare, någonstans, på något sätt för du är så bekant. Det var precis vad vi sa. Du bytte låt och jag såg på. Lurade in mig själv i din nacke. Tänkte mig in i din famn. Letade i tankarna, men du förblev ett frågetecken. En oavslutad resa. En pekfingervals.

Försöker se syftet med allt

Håller på med en novell kallad "Ett kärleksbrev till någon som behöver det". Har upptäckt att Ulf Lundell skriver dikter. Han skriver:

'Maud

Det råder ingen tvekan om vem du är

Jag kan ditt personnummer

Jag kommer att låta efterlysa dej

Katterna och jag svälter

Kom tillbaka

Jag struntar i din stereo och din teve

Kom tillbaka!

Det här är en dikt till dej

och mej själv

och vår förvirring'

Jag tror jag älskar Ulf Lundell, på alla sätt och vis. När jag läste Jack för fyra år sedan, läste jag för övrigt ut den på två dagar, blev jag helt upprymd av en varm känsla av något jag egentligen inte kan sätta ord på. Frihet, kanske? Flyktiga kärleksrelationer, vem vet? Resor, rökiga lägenheter, knapprande skrivmaskiner, rödvin. Allt det där som inte är jag.

Det är hur man känner sig

Vi har numera hittat en gemensam nämnare, alfapet. Där vi lägger ord, funderar, möts med fötter under bord, och kanske lär känna varandra lite till. Jag har förutom detta tagit en avstickare till oskarshamn, en stad som jag känner en viss hatkärlek gentemot, lyssnat mycket på Velvet Underground, återigen och konstigt nog, vilket har varit skönt, som att hitta hem igen, (hjärtebrud), planterat om murgröna och insett att jag inte behöver vara så orolig över att man faktiskt bara lever en gång. Detta är mitt liv, en stillsam kväll där tinas blandskiva snurrar sig varm och katterna sover tätt intill elementet.

Röda nyanser

Jag tror på våren.

Allt vi lovar

I min värld är det så

Ett gammalt kärleksminne som fastnat och vägrar försvinna del III

Hursomhelst är jag glad för den naivitet, nervositet och dumdristighet som var. För vi var olika men kanske såg du något litet i mig och jag något i dig. Kanske behövde jag se dig komma emot mig den där gången, när jag nästan förlorat hoppet om oss. Det raka håret, tungt av regn, och du skrattade, det där självsäkra skrattet och torkade av mig så gott du kunde. Du la din jacka över mina axlar och tog min hand. Och alla såg. Alla som var på dalskär den där kvällen. Vi tog skydd under ett tak och viskade saker i varandras öron och om jag minns rätt ville du inte kyssa mig den kvällen. Du ville inte skada mig mer. Och det blev sommar och jag halsade vodka i min säng och skrev med darriga bokstäver om hur livet antagligen var slut. Tills jag såg dig gåendes på grusvägen den där julinatten, hand i hand med henne, så vi log mot varandra. Jag satt väl säkert på en pakethållare med en ljummen cider i handen, håret bångstyrigt. Och ja, vi log, sådär i samförståelse. Det tog en sekund. 

Novembersysselsättningar

Stubberget II

Bland mina texter från högstadie/gymnasie-tiden hittar jag tragik blandat med magik, om man får lov att skriva så. Jag hittar nostalgiska beskrivningar av hur vi cyklade på grusvägen och sjöng diverse håkan hellström låtar, andfådda och svettiga. Och jag hittar framförallt en liten hyllning till dig. Min fina vän. 

 

"Jag lyssnar på en skiva jag inte lyssnat på på länge. Sjunger med, låter tonerna krama om min hand och trycka sönder min livslinje. Den du lämnat ett hack i. För det var väl så att du skulle vara med mig livet ut. Livet är inte det samma utan dig. Jag önskar att du förstod. När du sa att du antagligen skulle glömma mig i framtiden, där i matsalen, dog jag någonstans. Min rygg gav vika och ögonfärgen blev nog mer grå än den tidigare varit. Det fastnade i mig hela dagen. Jag kände mig tre ton tyngre. Det känns inte lättare idag, men jag tänker inte på det lika ofta. Men nästan hela tiden tänker jag på ditt varma duntäcke där vi legat sönder nätter. Duntäcket som gav oss värme när vi som mest behövde det. När vi ögnade igenom busstidstabellen, i hopp om att det skulle gå någon som tog oss till vår kärlek fortare än ögonblicket. Det var under duntäcker jag sa att du var vacker, för du är, vacker. Du sa att kuddarna alltid skulle vara varma, även efter att jag hade gått. Vi värmde upp dem med vårt fettiga, oduschade hår. Och så ska det alltid vara. 

Blommorna och bladen. Vi satte kanske inte båtarna i bäcken och såg dem segla in i tunneln den där tidigare vårdagen. Men vi satt där med våra ben och dinglade. Vi låtsades vara vuxna och delade ut protestlappar. Men vi märkte nog ganska snabbt att vi fortfarande var barn - ung vänster var nog ingenting för oss. Vi ville liksom åt någonting som ingen annan såg. Vi ville vara djupare än avloppsbrunnarna vi hoppade på i hopp om evig kärlek. Vi ville vara poetiska och röka på, men ville samtidigt ha en framtid, en utan rökmoln och förskingringar. Och det vi antagligen innerst inne ville var nog att det skulle vara sommar mest hela tiden så vi kunde sitta på våra bänkar och vara bekymmersfria och förälskade. Vi ville nog att solen aldrig skull gå ner så vi kunde gå barfota hem, hand i hand.

Det intima, ärliga. Jag höll dig hårt varje kväll. Och ville aldrig skiljas från dig. Och din hud luktade sommar då. Dina knän var bruna och skrubbsåren rosa. Vi slickade varandras sår och försökte ta bort det onda, så gott vi kunde."

Åren då ingen ville se mig riktigt i ögonen

Jag drömde om dig inatt. Egentligen var du inte ens med i drömmen. Men du var där i bakgrunden, osynlig, och drog i mina trådar. Som vanligt. Jag drömde om dina svärföräldrar. Att de var arga på mig. Och jagade mig från gatan där jag brukade gå. Och jag sprang hem, fylld av skam. Jag gick förbi balkongen där vi slängde upp ett par trosor. Väggen där vi krossade en flaska cider emot. Bänken där vi satt och drömde oss bort. Körsbärsträdet där vi spenderade timmar under, gömda och glömda, med röda fingrar och tungor. Bänkarna där vi ristade in våra initialer. Huset dit vi klättrade upp den där natten, och såklart blev bortkörda. Affären där vi försökte köpa cigaretter, snus, cider, folköl, vad som helst som gav oss någon form av rus. Fiket där vi drack saft ur sugrör och väntade ut tiden. Gatan där vi gått fram och tillbaka, och fram och tillbaka igen. Med hopp om att få uppleva små små stunder av kärlek. Det jag sökte i dina ögon. Det du synade. Du med dina käkben. Kantiga ansikte. Hårda ögon. Lockar i nacken. Ådror längs armarna. Och i drömmarna står du där fortfarande, osynlig eller synlig och ger mig små påminnelser.

Ett gammalt kärleksminne som fastnat och vägrar försvinna del II

Och min mamma litade aldrig på dig. Hon tvekade när jag bad om några minuter till. Oavsett var klockan var, bara någon minut till där du kunde berätta om allt som hänt dig. Alla du kände, alla famnar du varit i och allt du rökt och druckit och lyssnat till. Varenda eko i natten. Alla tankar du någonsin tänk och alla drömmar du kanske någon gång skulle uppnå. Vi hade nätterna. Jag låg i skinnsoffan och viskade. Batteriet dog. Pengarna tog slut och jag tror att det var vår kärlek. Efteråt lyssnade jag på nattradion, bara ifall de råkade spela vår låt, bara ifall de råkade tänka på oss, på det lilla fragmentariska vi hade. I en skinnsoffa, genom en telefonledning, voa trumhinnan vidare till hjärtat. Sedan drömde jag om din oberörda blick. Dina starka händer. Ditt rörelsemönster på skolgården. Och din mun runt cigarettfiltret.

Ett gammalt kärleksminne som fastnat och vägrar försvinna del I

För egentligen minns jag inte hur vi kysstes, bara att vi gjorde det. Kanske nuddade din tungspets min. Kanske var dina händer nersmutsade av jord. Huvudsaken var att du tog på mig. Strök dem över mitt raka, slingade hår. För jag minns att du tyckte jag var fin den dagen. Med ljusblå stickad tröja, kostymbyxor med pressveck som kliade men som jag visste att du skulle lägga märke till. Det var för dig jag ville vara. Och jag vet att jag inte var någon alls för dig. Jag vet att du kysst mer spännande människor i ditt liv. Rört vid smalare midjor och mjukare hud. Ditt liv var fullt av liv medan mitt liv var fyllt av dig. Anteckningar, bilder i taket, sparade sms och små små bitar som jag gjorde till vårt. Och bevarade i mitt hjärta.

Vad allt handlar om

En hemlighet

När någon är för hårdhänt och sårar mig, även fast jag inte ens inser det eller vill erkänna det för mig själv och när det gått en lång tid innan någon lagar mig eller frågar hur mår du idag, så bildas det en karta på mitt bröst. En karta som bränner, som jag vill blunda för men som finns där ändå och de säger nu är du röd igen Sara. Röd, något som egentligen borde få mig att må så bra. Och jag tänker, om det ändå vore en karta över Europa, eller något lindrigare. 

I någons handflata

och alla de timmar

vi varvat andetag i luren

och jag ängsligt vikt ett 

papper för många gånger

minnen har förflyttats

men vi är båda övertygade om att 

hösten flämtar i våra lungor

Allt som är ditt

Här var vi ovänner. Det finns något slags allt eller inget i din blick medan du viker ihop dina kläder för hemfärd. Vi drar i varandras trådar så hårt det går. Jag lägger upp små hinder, försvårar för dina kärleksord. Du snavar och ramlar in i min famn. Vi är nog hjälplösa båda två. Du vill ha mig och jag vill ha dig så starkt att vi snart skaver sönder den tid som varit och den tid som blir.