Majken är min förstfödda. Jag hämtade upp henne den första maj på en bensinmack i utkanten av Växjö. Hon darrade som ett litet ängsligt löv och låg under soffan i ett dygn. Med sig hade hon en rosa liten handduk som hon envisades med att ligga på. Nu är hon 1½ år gammal och kurrar varje gång man rör vid henne. Om nätterna ligger vi sked för hon spinner så där tyst så man faktiskt klarar av att sova. Och om morgonen får hon det sista av min fil och ligger i handfatet när jag borstar tänderna. Och när jag tänker efter så är hon mig och jag är henne på alla sätt och vis. Hon är min bästa vän men dessutom värsta ovän och ibland min syster. Hon är lika rädd, envis, trött, tjurig, nyfiken, ängslig, maktlös, söt, och högljudd som jag. Och i andras ögon är hon den ständiga tvåan, den svåra katten. Men vi kommer bra överrens, även då det endast är på hennes villkor. Det är Majken och jag, i vått och torrt. Och Alice förstås. Världens bästa familj, sammanfattningsvis.
2 kommentarer:
åh. det är precis så det ska vara med katter. de är nog de bästa djuren som finns tror jag!
Min katt Conny kurrar varje gång man tar på honom också. Det är så roligt. Han gör ljud när han går, ligger och hoppar ner och upp från saker.
Skicka en kommentar