Ofta är belöning nog att höra de lugna hjärtslagen och den regelbundna andningen.

Bilderna från förra vintern får mig att längta efter ett lätt snötäcke. Fåglar som halkar omkring på isen, att mata surdegsbrödet med. Nu ska jag ägna några dagar åt att pyssla, rå om, vara hemma, lyssna på Lars Gullin och kanske någon enstaka jullåt. Koka opp grädde i en kastrull och slänga i vad som finns till hands för att sedan låta stelna. Tänka på hur bra ordet naivklok är. Läsa klart Håkan Lahgers kärlekshistoria om Dylan, tänka att jag någon dag borde åka till Woodstock. Fast jag är nog allt en hemmräv.

I mitt öra susar tomheten

Nu har jag tagit farväl av mormor, tackat för de gångerna vi plockade blåsippor i kullen, spelade diverse kortspel och pratade i telefon tills luren brände mot örat, och fällt ytterligare tårar. Kanske tar de slut någon gång, i nuläget känns det inte som det. Bästa vän var här, vi drack glögg, tittade på meningslös tv, planerade liv etc. P och jag hittade loppislador och ett hus djupt inne i skogen, men ändå intill den brusande kusten - till synes vår dröm, men även den var för orealistisk för våra inrutade liv. Vi har spenderat dagen åt att svära djupt över detta, gräma oss över att vi måste leta vidare medan stormen river i balkongräcket.

Och den intensiva hösten och våren kanske tärt på våra hjärtan mer än vad vi känner av

Ligger på ett parkettgolv som inte är mitt och mår bra för några sekunder. Står i ett gathörn och vill inte riktigt skiljas åt. Sedan hem. Skapar i halvtakt. Blandar nyanser. Spindelväv i min murgröna. Nästa dag kör jag genom mörkret, fort fort, trästugorna syns knappt. Fabbesjön mörk och stilla. Tänker att det gör inget om jag dör. Kommer hem, lyssnar på Visa från Järna, som E skickade mig för en tid sedan. Katterna märker av, det sitter i mina omgivningar, vi ser på varandra i samförstånd. Försöker redan nu summera tjugohundraelva, men mitt minne sviker. Jag minns bara mormors stora kliv genom rummen och hennes röst då hon sjöng i köket.

Plötslig längtan efter allvar

Jag och I drömmer oss bort. Från den här förljugenheten. De fula fasaderna. Det trasiga i våra hjärtan. Vi tar en resa som är bekant för mig men okänd för I. Vi far iväg. Så småningom. Tills dess spatserar vi på soliga dagars Brändaholm. Jag läser Amanda Svenssons debut från 2008, Hey Dolly, och ryser i kroppen, den är så ivrigt jävla bra. Till helgen ska jag skriva en värdig dikt åt mormor och se på ytterligare stugor och hus nära kusten.

Ingrid Märta Elisabet

Nu är mormor borta. Men jag har hennes hand över mitt hjärtat. Och jag hoppas att hon ser mig, varje dag. Att hon ligger bredvid mig i sängen när jag precis somnar. Jag försöker känna hennes dofter i mina kläder, i min hud, min andedräkt. Hon var min bästa vän, det viskade jag till henne några timmar innan hon försvann ifrån mig. Jag höll hennes hand, från att den var varm till att den blev kall. Och det kommer stunder då jag inte känner någon som helst lust inför att leva, utan henne finns inget fullständigt liv.

Med morfars bagartavla på sned

Svassar runt med katten i famnen. Har karvat ur en pumpa som står på balkongen och säger hej till grannen. Ska flytta om serierna imorgon förhoppningsvis, till fönsterplats. Ska låta hela Borgmästaregatan få se Nanna, Liv och Loka. Drömmer om en biblioteksbiograf och väntar väntar väntar på Hungerhuset.