Och den intensiva hösten och våren kanske tärt på våra hjärtan mer än vad vi känner av

Ligger på ett parkettgolv som inte är mitt och mår bra för några sekunder. Står i ett gathörn och vill inte riktigt skiljas åt. Sedan hem. Skapar i halvtakt. Blandar nyanser. Spindelväv i min murgröna. Nästa dag kör jag genom mörkret, fort fort, trästugorna syns knappt. Fabbesjön mörk och stilla. Tänker att det gör inget om jag dör. Kommer hem, lyssnar på Visa från Järna, som E skickade mig för en tid sedan. Katterna märker av, det sitter i mina omgivningar, vi ser på varandra i samförstånd. Försöker redan nu summera tjugohundraelva, men mitt minne sviker. Jag minns bara mormors stora kliv genom rummen och hennes röst då hon sjöng i köket.