Nu är mormor borta. Men jag har hennes hand över mitt hjärtat. Och jag hoppas att hon ser mig, varje dag. Att hon ligger bredvid mig i sängen när jag precis somnar. Jag försöker känna hennes dofter i mina kläder, i min hud, min andedräkt. Hon var min bästa vän, det viskade jag till henne några timmar innan hon försvann ifrån mig. Jag höll hennes hand, från att den var varm till att den blev kall. Och det kommer stunder då jag inte känner någon som helst lust inför att leva, utan henne finns inget fullständigt liv.
2 kommentarer:
(mina varma kondoleanser! och vackertvackert skrivet.)
det vackraste du skrivit vackraste du. jag ar helt saker pa att hon ser dig. alskar dig bastis.
Skicka en kommentar