Sidor

tisdag 1 december 2009

Ett kärleksbrev till någon som behöver det


Rytmiskt bultande ådror, höger arm. Vi kunde kanske införliva oss i varandra, men klarar det liksom, inte. Så vi längtar. Den osynliga snöflingan, vinternatten, decemberfebern. Du frågade mig om våren 2007 eller om det var vintern 2006, när jag, alldeles flyktigt, gav dig ett kyssmärke på kinden. Jag kunde kanske lika gärna frågat dig om du läst Kerouac och låtit dig ta tag i en slinga av mitt hundramillångamörkahår. Då hade vi inte bara ögon för varandra, utan kanske alla omkring. Du gick iväg och jag såg inte ens efter dig. Du kunde tagit vem som helst runt armen den kvällen.


Vi stod vid vattentornet och det var nog sensommaren 2008 för du hade nästan skägg då, du försökte ändra ditt utseende och du undrade vad jag tyckte. Det var augusti och du grät några stillsamma tårar. Jag försökte reagera. Jag tog ett kort på oss men blixten bländade och du hade ett tomt paket folköl i din väska. Dina fingrar var alltid smutsiga och jag tänkte att det måste vara för att du är en flyttfågel, en orolig själ, på flykt efter något du inte lyckats definiera. Du hade inte ens vågat se dig själv i mina ögon.


Sen, natthimmel, fuktigt gräs, i ett av alla dessa försök till att tänka utanför ramarna. I ett av alla dessa kärleksminnen som en försöker göra vackrare än vad det egentligen var. Vi måste räkna tillbaka, se ett sammanhang, så vi har något att ge till dem som undrar över oss. Vilka vi är, hur vi känner, varför vi känner och om vi känner.


3 kommentarer:

Anonym sa...

älskade de sista meningarna.
och fan, man borde kanske läsa Kerouac, bara för att kolla vad det handlar om, liksom. *pretto*

blygvink sa...

har faktiskt läst kerouac, på drift, eller på väg eller hur titeln nu var. kände att jag var skyldig det till uffe. skriv något du med. behöver dina ord

Lisa sa...

man känner äktheten i orden och jag har läst om och om igen fyra gånger, minst. det växer och jag tycker om det.