Som det allra vackraste ögonlocket

Det kom ett brev. Ett brev jag väntat på. Ett brev jag längtat efter. I den fanns allt jag egentligen önskade mig utan att jag visste det. Porr, en Ulf Lundell tygväska, en äkta tittyfuck blandskiva och ett litet vykort. Det är på något sätt vänskap för mig. Eller rättare sagt, kärlek. Eller, ett band som inte kan tas på men inte heller kan brytas. Och tydligen inte definieras. Det ordlösa bandet till Tina helt enkelt. Det oförklarliga jag känner för henne, den sömniga doften, de skorrande R:en och den allvetande hjärna som jag alltid kommer att avundas. Min förebild genom hela gymnasiet, i hemlighet. Nu, min jämlike, min vän.

Hans liv

Han hade alltid haft outforskade saker i sin byrålåda. Rester från yngre dagar. När hon letade bland detta dök en rynka upp på hans panna. En stressad nerv väcktes till liv när hon doftade i hans gamla parfymflaskor, fingrade på repade skivor, och undersökte en tändares funktion. Hon letade i hans förflutna och det var hennes ensak. Det var hans, sitt var sitt, inget var hennes och detta gjorde att deras gemenskaper aldrig skulle sammanlänkas, i hennes värld och i hennes hjärna spelades detta scenario upp, dag efter dag. Han lät detta hända, för tredje gången gilt. I hans händer fanns fler hemligheter än hon kunde ana. En yta hon glömt att syna.

Ett villkor

Som sagt, hon älskar honom och deras oregelbundna samlag. Som sagt, hans händer är hennes trygghet. Oavsett om det är en lantlig kärlek eller famntag på en kylig balkong ovanför storstadstrafik. Oavsett blå himmel eller kyliga vindar. Det är inte så att hon är missnöjd. Hon är tillfreds, med vardagen och det som finns runt omkring henne. Rummen som är fyllda med ljus, olästa böcker och tavlor. Poem på väggarna och i hennes hjärta. Nej, hon är inte missnöjd. Varje natt känner hon sig älskad. Av hans djupa andetag. Och hon har nog aldrig känt sig ensam. Om nu det ska vara en bra egenskap då man synar ett 20 årigt liv. Hon har aldrig behövt tvinga någon att tycka om henne.

Dygnsrytm

Idag är en sådan dag, då jag skrollar mig igenom hela Godtyckliga gatan och småler. Idag är en sådan dag då allt gått emot mig, vilket i min värld innebär, trött hjärna, okreativt skrivande, orkeslöshet gällande all fysisk aktivitet, hård i alla kanter mot även det mjukaste, då ingen musik hjälper eller egentligen har någon funktion. Idag är en sådan dag då man köper chips och cola i hopp om att helgen fortfarande finns kvar, klassiskt måndagssyndrom kan tyckas. Idag sorterar jag spotifylistor, dricker pressat kaffe, betalar räkningar för att slutligen gå vilse i en databas. Ikväll tänker jag att om det är någon som borde ha min tid så är det du, trots ojämnt schema och trots min kärlek. Ikväll är förhoppningsvis en kväll jag åter tar itu med Bodil Malmstens guldkantade bok som legat i fönstret och väntat på mig sedan tjugohundrasju. Ikväll låter jag inget gå opasserat men rycker ändock på axlarna. 

Det finns ord som sprängs i mig del I

fotspår
marmelad
trasig
fönsterbläck
karta
närvaro
ögonblick
farmor
avtryck
syster

All my little words

När jag var yngre kallade jag alla i min närhet för dumma i huvudet. Nu kallar jag enbart mig själv det. Imorgon får jag träffa mamma och pappa. När han var ung sålde han korv i en liten lucka. Alldeles bredvid fanns en flod och en bro och en väg. Då sällskapade han med mamma. Jag vet inte om det var hans första kärlek, men jag vill hemskt gärna tro det. Han hade en ljusblå bubbla och många beundrarinnor från Stockholm som skickade brev som han nog faktiskt aldrig svarade på. Men han sparade de bifogade fotona i en byrålåda. Jag minns speciellt en av en ljushårig flicka som satt på en stenig slätt med ett mörkt diadem i håret. En del tyckte att pappa såg ut som en spanjor med de mörka håret och långa polisongerna. Han heter Bertil men trots det har han alltid blivit kallad för Micke.

Historien om den tillfälliga sambon

När en röd flicka slår sig ner i mitt hem ställs allt upp och ner men ändå inte. En ständig tedoft har lagt sig som en dimma kring hela lägenheten och bland alla hennes kläder och tillhörigheter sticker en påfågel upp. Och bredvid min skrivmaskin står numera en mexikanare i en stråhatt. Hon är den som alla vill vara okring, om de vill ha henne naken, påklädd eller bara som en trygg röst i natten har egentligen ingen betydelse, så länge hon finns där i deras liv. I våra liv. Som en röd varm vind. Som den mest levande, livsbejakande och självständiga människa jag träffat. Hon skräms för framtiden samtidigt som hon längtar till den, hon är den som vägrar växa upp men ändå gör mig påmind om att jag är ack så ung, och att jag måste slå mig fri, leva livet och allt som det innebär. Och jag ler för vi är inte av samma värld samtidigt som vi konstigt nog lyckas mötas någonstans, i alla våra projekt och idéer. I den köttsliga värld endast vi känner till, full av briserande kukor som gråter. Kanske är det de röda i oss som tyr sig till varandra. Jag vet inte. Men så länge hon är nära mig tänker jag fortsätta le.

Dagen då jag kallade mig själv; lycklig

Har ett sug efter allt som är du ikväll; dvs alfapetpill, samtal om kaffedofter och resor man borde ta men som vi aldrig kommer ha råd med. Din tyngd, mina ursäkter i all sin enkelhet. Framförallt din tystnad i min närhet, man kan kalla ljudet; vår samstämmighet. Vi hade tryckt oss fram mellan diverse kanaler och skrattat åt den tämligen innehållslösa världen. Jag hade spelat gitarrklinket du inte förstår dig på. Kanske sneglat på dig extra under Utan dina andetag, med risk för att vara klyschig. Jag till och med vill vara klyschig, så länge det är med dig. Att bara sitta i knäet, lägga benen över ditt ena och hamna i någon slags fallgrop där jag vet att jag kan landa. Tänk, jag skulle till och med dra naglarna längs din rygg inatt, tills du somnat, eller i alla fall låtit mig tro det.

En blygvinks iakttagelser

Något jag tycker om är att sitta på biblioteket och lyssna på människors konversationer och då och då snegla på dem. Själv ser jag förhoppningsvis tämligen ointresserad ut. För sanningen är den att jag har fantiserat mig fram genom hela livet. Om personer som åkte på samma buss som mig, där jag la samman hållplatser och knöt en historia fylld av samband och övertygelse. Om personer som går förbi min lägenhet och bor i mitt lägenhetshus. Jag kommer ofta på mig själv med att stirra på namnskyltarna på brevlådan och ibland kanske med en smygande blick ana posten de fått. Igår fick exempelvis hon/han bredvid mig ett stort paket med handskriven text och små ditritade apor på. Och genast dök en bild av både avsändare och mottagare upp i mitt huvud.

Jag är dock som mest förtjust i att måla upp ett scenaro kring äldre människor och deras vardagstristess. Klockor som tickar en takt bara de kan känna och med en doft av kaffe i termosen. Eller som mormor säger, tv-kannan. Och hur de njuter av kvällens minnenas television avsnitt eller längtar till kungafamiljens årskrönika. Hur de darrhänt fumlar med kvällstabletten och ensamt ger en blick åt det där obligatoriska fotografiet på nattduksbordet, prytt med en virkad duk, oftast. Det är och kommer antagligen att förbli mina svagheter med detta lilla livet.

Det kanske inte är perfekt

Innan sa du att det inte riktigt kändes som hemma utan mig. Du låg på ditt rum och räknade timmarna tills vi skulle ses igen. Du sa att något fattades och du undrade om jag förstod och jag tror att jag svarade att ja, jag förstår. Och du kommenterar tvn, och jag faller i någon slags halvsömn. På skilda håll, i skilda sängar. Dina veckodagar med repriser, kakelugnen och kaffet. Tills du sätter dig på tåget och blir åter hos mig. Vi gör oss bättre hos varandra. Och jag frågade dig om du kanske skulle ut ikväll och ta någon öl med någon av alla dina vänner men du säger nej, att den där lusten har försvunnit. Och trots att jag hatar mig själv för det så ler mitt hjärta när du säger så. För jag vet inte vad du ser hos mig, var det där begäret att alltid vara hos mig kommer ifrån. För vi är absolut inte gjorda för varandra, vi sitter inte samman som två pusselbitar och kommer kanske aldrig att göra. För ibland, när jag kysser dig råkar jag möjligtvis kanske missförstå dina läppar, men oftast underläpp - överläpp. Ibland går vi om varandra i en mening eller i en gest, och ibland fnyser du åt mig och jag lika mycket åt dig. Men oftast trycker jag min hand mot din när jag verkligen menar något. Oftast rynkar jag på pannan när jag försöker göra mig förstådd. Och oftast ser jag hur ölen gör dig trött och tar dig under armen och leder dig hem. För vi har våra ord, små tecken och koder, famnar och kvällarna och morgnarna. Och vi har den här låten. Grattis på födelsedagen.

O-kompetens

Han knäckte sina fingrar mot varandra. Det var ett tecken av oro. Han hade slitits mellan förtvivlan och en känsla av mognad hela natten. Lakanen hade gett ett avtryck på hans bleka ryggrad. Han drack ändock sitt kaffe på morgonen, nypressat dagen till ära. Drog kammen genom håret med lätt väta för att låta stråna sätta fäste mot hans annars blanka panna. Det var en spännande dag. Morgonstund har guld i mun, tänkte eller sa han. En helt ny busslinje fick han färdas med. Oupptäckta gator med främmande hållplatsnamn. Alla andra tycktes lyssna på någon form av musikspelare. Själv trummade han med fingrarna mot låret. En manchesterbyxa som spändes samt svettades under hans knäskål. Han tycktes gå obemärkt från hållplats till arbetsplats. Ingen märkte av hans darrande fascination eller såg kafferesterna på som blottades på t-shirten. Han log, även då det inte var hans avsikt. Var detta hans framtid? Han smakade på frågan. Och äntrade slutligen bygganden som skulle bli hans nya arbetsplats med all den meningslöshet som införlivades av blott hans närvaro. 

Ett försök till att vara objektiv

Han går där i all sin skrumpenhet. Långa ben. Kort karaktär. Han bär på papperskassar. I dem har han ytterligare papperskassar. I dem har han ihopknycklat papper. Kanske står det ord på dem, kanske inte. När han rör på sig prasslar det lätt. Han anser själv att det är ett behagligt ljud. Alltså finner han sig i detta. När man ser en man som detta småler man inte. En känsla av likgiltighet går obemärkt genom kroppen. En intressent av utseende hade sett den svarta byxan, rocken och det stålgråa håret. Den pedanta hade noterat hans oklippta naglar, där vitan på nageln hade nått sin gräns, för vissa. Den hungrige hade känt en svag doft av lökkorv, även en arom av kaffe hade säkerligen blivit uppmärksammad. Han har en ganska trång lägenhet med sparade ägodelar. Han känner naturligtvis inte någon men har troligtvis en avlägsen släkt.  Samt en röst som till viss del är mörk men även har sina ljusa partier. Och nu går han där. Det är varken höst eller vår, man skulle kunna kalla det en tidlös tillvaro. Endast utgjord av bruna påsar utan egentligt innehåll. 

Briserad

Jag tänkte att jag skulle tänka som så att enbart köpa ekologiskt kött, äta mer grönsaker och tänka på var maten är producerad. Vi får hoppas att det går. Sen tänker jag att imorgon ska jag ta på min min prickiga klänning, sätta mig runt ett köksbord och bara trivas, för en stund i alla fall, för så länge det varar. Imorgon ska med all säkerhet mitt blod pulsera lite extra, och förhoppningsvis inte bara av rosévinet. Och jag vet att jag har en tendens att skriva pulsera, oavsett vad jag skriver om. Så det ursäktar jag för, redan i förväg. Och någon dag, förhoppningsvis imorgon, ska jag skriva en lista över alla ord som brukar sätta mitt blodomlopp i varv, på ett eller annat sätt.

En vår, en sommar, en höst och en vinter

Blyertstrubbade fingertoppar möttes. Vi sitter på trappan till ditt hus. Och slänger blickar på varandras seniga benmuskler. Och trots att du inte orkar lyfta mig så älskar jag dig. Men det säger jag inte. Jag pratar aldrig om min kärlek. Jag har alltid försökt genom det skrivna ordet. Det är väl därför jag får så många skrivmaskiner av folk eller block. Grusgången är tom. Och gatan ligger ödslig några meter bort. Du luktar som du alltid gör om sommaren. Och du är helt tom på drömmar och tankar. Men vi försöker nog ändå hitta ett ämne. Det hade passat med en cigarett i din hand. Tänkte jag säkert. Trots din tendens till att blåsa ut röken för hårt. Du pressar all din lungkapacitet och sen ler du. För du vet att jag inte tycker om när du röker, förutom det estetiska. Det klär dig, ditt vackra fanskap. Och gör att en tämligen mörk röst bildas. En röst du kan viska med, med din vad kring min i din trånga nittiosäng med fönstret öppet mot natten och lillebrors andetag i rummet bredvid. En röst du kan spara för mig. En röst jag vill minnas med dig. Och jag berättar för dig att när du är 40 ska jag klä dig i skjortor med armlappar på. Och ta med dig på en resa där du kan sitta i din klädsamma stillsamhet och röka, le och prata mörkt. Du får till och med ta pauser. För när du är 40 ska jag inte avbryta dig. Då ska du få säga allt det du aldrig vågat säga. För nu är du blott tjugo år och du är rädd. För vi älskar varandra så oerhört att det skrämmer dig. Och så tänker jag att du är rotlös. Att du lever för stunder som dessa. Att du har en sårskårpa på knäet som jag vill kyssa, som antagligen har försvunnit till hösten. Så säger jag att du borde läsa fler böcker. Och du skakar på ditt tunga huvud för du förstår dig inte på ord. Trots att du har sparat brevet jag skickade dig när du bodde i Stockholm. Den hösten, den vintern, den våren. För jag vet att om jag bara blundar hårt kan jag se dig gå omkring där i all din trygga vilsenhet. Men nu är du här, hos mig, i ditt barndomshem där golvet knakar och väggarna släpper igenom viskningar. Där du levt och våndats och älskat och förlorat. Nu sitter jag här med dig. Och egentligen borde jag ta din hand och vrida på dina bruna knogar, fantasilöst och helt utan anledning. Och vi sitter nog här tills någon säger tills oss att vi borde gå in. Och så tänker jag att det kan komma ett regn. Ett regn skulle göra oss gott. 

Tre

Från en mobil:

Och jag sitter på hennes golv i fem tio sekunder och tänker på hur ynkliga mina gester är, hur obetydliga mina åsikter är och hur det är första gången som jag är på hennes toalett på ett halvår. Hennes frökenfröken kopp och nya vänner. Jag tänker på henne. I mig. Och hur alla runt omkring är helt tvärtom. 

Från en helt annan mobil:

Tiden tar nog snart slut så vi klättrar upp i något träd med stadsutsikt och förblir så där evighetslångsamma i omfamningarna.

Från mitt nattunga huvud:

Jag kommer följa dig, genom en gränd, en snäv korridor, en lägenhet med öppen planlösning. För nu vet jag din doft. Nu vet jag din röst. Och utanför kan natten vara kall, du kan vara långt borta för så länge jag vet att du är i din ensamhet förblir jag trygg. Så länge jag vet att du läser jag skriver, du finns jag försöker glömma. Allt det där, i någon slags avklädd symbios. Vi är nog varandra, lite grann ändå. 

Oberäknelig

Nu är jag hemma. Katterna sover på sina platser. Gardiner är nya. Kylskåpet fyllt. Och allt det där idylliska kring mig. Ska med all säkerhet ta mig en kopp te sen. Bara för att få allt återställt. Trots det känner jag mig trött i kropp och huvud, med hemtenta återigen och jobb och en uppsatstermin framför mig, och med en mamma som pratar om min framtid. Som längtar tills jag ska flytta. Men jag vill ingenting. Jag vill bara sitta här i mitt någonting, med csnbidrag, extrajobb, diverseinspiration. Jag fasar över mars månad då jag måste ha gjort mitt val av var jag egentligen ska ta vägen. För jag borde inte följa någon. Jag borde verkligen inte det. Lägger ut bilder från Prag för att få annat att tänka på.