En vår, en sommar, en höst och en vinter

Blyertstrubbade fingertoppar möttes. Vi sitter på trappan till ditt hus. Och slänger blickar på varandras seniga benmuskler. Och trots att du inte orkar lyfta mig så älskar jag dig. Men det säger jag inte. Jag pratar aldrig om min kärlek. Jag har alltid försökt genom det skrivna ordet. Det är väl därför jag får så många skrivmaskiner av folk eller block. Grusgången är tom. Och gatan ligger ödslig några meter bort. Du luktar som du alltid gör om sommaren. Och du är helt tom på drömmar och tankar. Men vi försöker nog ändå hitta ett ämne. Det hade passat med en cigarett i din hand. Tänkte jag säkert. Trots din tendens till att blåsa ut röken för hårt. Du pressar all din lungkapacitet och sen ler du. För du vet att jag inte tycker om när du röker, förutom det estetiska. Det klär dig, ditt vackra fanskap. Och gör att en tämligen mörk röst bildas. En röst du kan viska med, med din vad kring min i din trånga nittiosäng med fönstret öppet mot natten och lillebrors andetag i rummet bredvid. En röst du kan spara för mig. En röst jag vill minnas med dig. Och jag berättar för dig att när du är 40 ska jag klä dig i skjortor med armlappar på. Och ta med dig på en resa där du kan sitta i din klädsamma stillsamhet och röka, le och prata mörkt. Du får till och med ta pauser. För när du är 40 ska jag inte avbryta dig. Då ska du få säga allt det du aldrig vågat säga. För nu är du blott tjugo år och du är rädd. För vi älskar varandra så oerhört att det skrämmer dig. Och så tänker jag att du är rotlös. Att du lever för stunder som dessa. Att du har en sårskårpa på knäet som jag vill kyssa, som antagligen har försvunnit till hösten. Så säger jag att du borde läsa fler böcker. Och du skakar på ditt tunga huvud för du förstår dig inte på ord. Trots att du har sparat brevet jag skickade dig när du bodde i Stockholm. Den hösten, den vintern, den våren. För jag vet att om jag bara blundar hårt kan jag se dig gå omkring där i all din trygga vilsenhet. Men nu är du här, hos mig, i ditt barndomshem där golvet knakar och väggarna släpper igenom viskningar. Där du levt och våndats och älskat och förlorat. Nu sitter jag här med dig. Och egentligen borde jag ta din hand och vrida på dina bruna knogar, fantasilöst och helt utan anledning. Och vi sitter nog här tills någon säger tills oss att vi borde gå in. Och så tänker jag att det kan komma ett regn. Ett regn skulle göra oss gott.