När en röd flicka slår sig ner i mitt hem ställs allt upp och ner men ändå inte. En ständig tedoft har lagt sig som en dimma kring hela lägenheten och bland alla hennes kläder och tillhörigheter sticker en påfågel upp. Och bredvid min skrivmaskin står numera en mexikanare i en stråhatt. Hon är den som alla vill vara okring, om de vill ha henne naken, påklädd eller bara som en trygg röst i natten har egentligen ingen betydelse, så länge hon finns där i deras liv. I våra liv. Som en röd varm vind. Som den mest levande, livsbejakande och självständiga människa jag träffat. Hon skräms för framtiden samtidigt som hon längtar till den, hon är den som vägrar växa upp men ändå gör mig påmind om att jag är ack så ung, och att jag måste slå mig fri, leva livet och allt som det innebär. Och jag ler för vi är inte av samma värld samtidigt som vi konstigt nog lyckas mötas någonstans, i alla våra projekt och idéer. I den köttsliga värld endast vi känner till, full av briserande kukor som gråter. Kanske är det de röda i oss som tyr sig till varandra. Jag vet inte. Men så länge hon är nära mig tänker jag fortsätta le.
3 kommentarer:
nu blir jag alldeles rörd. så fint. mycket finare än alla sms alla män i världen kan skicka till mig mitt i natten. för de känner mig ju inte, som du gör, och du tycker om mig ändå. eller just därför, kanske. det är därför jag gillar dig så mycket, världens bästa sambo ever!
det var mycket fint skrivet. ni verkar vara lika men ändå olika, jag gillar er samhöriga texter, mer av det tack. precis som jag alltid skriver, mer. mer av allt.
puss
glömde skriva att jag gillar fotot, estetiskt, precis som du själv.
oh
Skicka en kommentar